Designforum, nyhetsprogram och redaktionella sajter stormade förra veckan. SF har en ny logotyp och den är alltså ful. ”Hur kan en designer få betalt för det här?”, ”Involvera allmänheten i designprocessen!”

Jag kom över den här vinjetten (vilken gör ju en 80-talist som jag nostalgisk till tänderna.) Glad blir jag. Vad är det med den filmsnutten som framkallar ett leende på läpparna? Jag kan ju vara ärlig med att säga att det inte handlar om utformningen på en isolerad grafisk enhet. Imaginärt känner jag doften av uppvärmda popcorn och smaken av maskinläsk. Jag hör jingeln. Salong släcks ned. Förväntan stiger. Samma princip gäller ju även i den visuella verktygslådan.

Utan att förminska värdet av gott hantverk måste vi väl ändå vara överens om att varumärkesestetiken inte längre handlar om en stilla grafisk lösning. Att som i detta fall diskutera en platt logotyp mot vit bakgrund blir inte en rättvis bedömning. Det är som att ta maskinläsken ur bio-kontexten. Odrickbar.

Uppenbart att mycket av SFs nya identitet ligger i de subtila animeringarna som levandegörs dels i logotyp men även övrig grafisk utformning. Söderhavets egendesignade typsnitt är karaktäristiskt och jag gillar den respektfulla detaljen med ”neonslingan” som kopplar tillbaka historiskt. Tweeken för målgruppen barn tyder också på en anpassning och flexibilitet. Det finns en konkret ton i brandingen som inte är revolutionerande men klok och modern. Jag skulle säga att logotypen som still och platt är det minst spännande i brandingen, men åter igen – det blir orättvist att bedöma den så. I rätt kontext lever den ju jättefint.

Det är kul när design engagerar men i termer av snyggt och fult faller diskussionen oftast platt. Det är som att argumentera för äpple eller päron, blått eller grönt. Att designen är strategiskt utformad vår digitala livsstil och konsumtion är kanske inte ett lugnande argument för den upprörde, men det är ju där vi i slutändan landar.

För övrigt. Ni visste väl att lukt är det sinne som tydligast kopplas till minne och känslor? Jag bara väntar på den dagen då popcorndoft blir en del även i den digitala upplevelsen. Då kommer SF-profilen vara fulländad. Mmm…

Under veckan som har varit har det skett förändringar i vår IT-miljö på jobbet. Stora förändringar ska sägas. PC-användare har tagit steget över till MAC. Skinande datorer pryder nu skrivborden och den återkommande PC vs. MAC-diskussionen tror jag bidrog till i alla fall 3 graders temperaturökning i lokalen. Jag som redan sitter på MAC har betraktat detta skifte utifrån och kommit fram till en bestämd slutsats: Apples produkter gör faktiskt människor lite gladare.

Och så även deras kommunikation!

Den 30 oktober sänds ett “Apple special event” live från Brooklyn NY. Spekulationerna är igång, som alltid, vad som ska tillkännages och vilka produkter det berör. “There’s more in the making” är temat och inte blir det mindre spännande när teknikjätten väljer att marknadsföra detta med ett färgsprakande ögongodis.

För varje gång du uppdaterar webbläsaren “Apple events” dyker en re:design av logotypen upp i olika illustrativa manér (totalt 371 stycken enligt CNN’s tec-reporter Heather Kelly  som tog sig ann uppgiften att räkna dem.) Varje version av äpplet är ett hantverk värt all uppmärksamhet. Och man blir ju minst sagt nyfiken på vad som är ”in the making”… Så retsamt.

Skärmdumpar från: https://www.apple.com/apple-events

Perspektiv är nyttiga, är de inte?

Kom över en tanke som jag tror att fler funderar på ibland. Du är kreatör och ska ta dig an en uppgift. Allt du vill är att vrida och vända och ge all din kärlek men i ryggraden vilar vetskapen att du jobbar mot timmar och att varje minut faktureras. En ekvation komplicerad att förhålla sig till, inte sant? Vissa menar på att det är bra ändå att ha ett ramverk. Jag vet bara inte om systemet ”timmar” är det rätta ramverket? Om man nu fick välja. Med detta sagt. Jag nonchalerar inte privilegiet att arbeta kreativt i en marknadsstyrd bransch. Det handlar inte om att jag vill ha det ”softare på jobbet”, utan snarare vilken modell som ger bäst resultat.

Helgen kom i vanlig ordning och jag spenderade en stund framför datorn i fredags. Ramlar över konstverket ”Running Fence”. En installation från mitten av 70-talet skapad av konstnärsparet Christo & Jeanne-Claude. Verket var 5,5 meter högt och 4 mil långt. Ett ”staket” som löpte från Highway 101 i Kalifornien och fortsatte ut mot Stilla havet vid Bodega Bay. Över 2000 paneler i nylon fästes i 350 000 krokar. Konstverket existerade i 14 dagar innan det monterades ned.

Det slår mig. Jag kan sitta och räkna mina timmar. Arbetet bakom Running Fence tog 42 månader (och fick leva i två veckor!) Jag blir inte klok på kontrasten även fast jag vet att scenarierna egentligen inte kan ställas mot varandra.

Någonstans vill vi alla skapa för att berätta något, oavsett om det rör sig om kommersiellt syfte eller konst. Inser att vi i branschen agerar i överenskommelse enligt en struktur som har väldigt snäva svängrum (haha). Jag blir både knäpp och fascinerad av denna tanke. Tänk vilka kreativa lösningar som hade kunnat rullats ut va? Med lite mer tid. Eller bara mindre fokus på tid.

Som sagt. Ibland är perspektiv nyttiga. För reflektion. Och inspiration. Om du vill bli inspirerad av ett fantastisk konstverk, se och läs mer om Running Fence här: http://christojeanneclaude.net/projects/running-fence

En söndag börjar alltid bäst med en lång frukost framför Nyhetsmorgon. Den fortsatte vidare ut bland höstlöven på Södermalm. Brittsommar var det ja. Redan de fem första stegen utanför porten kände jag att t-shirt hade varit mer lägligt än höstjacka. Grävde fram solglasögonen ur väskan och på något vis fick de kompensera klädvalet.

Vi tog en promenad längs vattnet i gamla stan. Försökte hyra eldriven sparkcykel men lyckades inte få till det. Jag var inte jättebesviken. Köpte en kanelbulle och stegen traskade vidare mot Blasieholmshamnen.

Nationalmuseum har varit stängt i fem och ett halvt år för renovering och ombygge. Idag öppnade det för allmänheten. Som Sveriges största konst- och designmuseum kan jag säga att det finns något för alla smaker. Museet har verk som sträcker sig från 1500-talet fram till idag.

In och konsumera oljeporträtt på kungligheter, importerat japanskt porslin, signaturmöbler, Carl Larsson-konst, båtmotorer, leksaker, skyltar och så mycket mer. Tycker det är ett fint initiativ att entrén är kostnadsfri för att göra konst och kultur tillgängligt för alla. Bra nöje när hösten visar sin ruskigare sida!

www.nationalmuseum.se

Vad tror vi om ett typsnitt som får oss att komma ihåg bättre? Sans Forgetica är här. De brutna bokstäverna ska trigga hjärnan att anstränga sig lite extra. Kul idé tyckte vi på Springtime idag (oberoende utfall säger jag!)

https://www.instagram.com/thenextweb

Igår var jag på massage för att mjuka upp mina “stressaxlar”. Ett begrepp känt för axlar som trotsar tyngdlagen och hellre vill uppåt än nedåt (Imaginärt en märklig syn men i verkliga livet inte fullt lika uppseendeväckande.) Vad gäller mina axlar vet jag att boven till problemet är en alldeles för tung väska i kombination med ergonomisk ignorans. Snarare än stress dvs. Men tanken far ändå dit.

Under promenaden hem funderade jag på stress och hur lätt det viftas bort som något abstrakt och överkänsligt. I medie- & kommunikationsbranschen är stressrelaterad ohälsa ett problem, men man pratar nästan om det som ett normaltillstånd. Stundtals glorifierande.

Vår byrågrupp anordnade en föreläsning om stress i våras. Deltagarantalet var maxat. Uppenbarligen var ämnet något många ansåg intressant och möjligtvis har en relation till. Föreläsaren förklarade att stress uppstår när tid vs. kontroll inte går ihop. Vi är ofta benägna att hantera ett av dessa tillstånd utan problem. Det är okej med tempo i vardagen så länge du har kontroll över din uppgift. Om du inte har kontroll kan det hjälpa att ta dig ann uppgiften i lugn och ro. Utan vare sig tid eller kontroll blir det stökigt. En självklar logik kanske, men insikten är ett faktum – Hur många sådana projekt har man inte haft att göra med i sina dagar?

För mig är det tydligt att en stressad person inte “bär på denna egenskap”. Stress skapas i den miljö du befinner dig i och upprätthålls av kultur och struktur. Reaktionen på stress är givetvis personlig men idén att det skulle finnas någon supermänniska som “står över den” är ju fiktion (i alla fall ett tag till.) Många arbetsgivare lyfter upp stresstålighet som en meriterande egenskap hos sina anställda. Att det rentav skulle vara nödvändigt för att få jobbet till att börja med. Jag blir så förvånad. Därefter reagerar jag över pinsamheten. Psykisk ohälsa är utbrett idag och framför allt bland unga tjejer som senare ska in i arbetslivet. Vilka budskap vill man sända till dem? Strävan efter deras kompetens eller deras förmåga att hantera branschens brister?

Jag kände för att ta upp det här då det är lätt att glömma att det faktiskt inte är ok. Jag vet flera kreatörer som pga stress har tappat sin lust att skapa, något som för mig skulle vara en av de största förlusterna. Viktigt att se och prata om detta, och uppmuntra kollegor och chefer som gör aktiva försök till förbättring. Bra arbetsgivare vill veta.

Nu ska jag och mina ”stressaxlar” förbereda oss för helg. Känns som att hösten har landat på riktigt nu. Mysigt ändå!