1994 var året då Cityakuten gick i bräschen för det 25 år trendande konceptet sjukhussåpa. Året då Keanu Reeves och Sandra Bullock forcerade fram i en ostoppbar buss genom Los Angeles i filmen Speed och även då en av världens bästa smörsång “I swear” med pojkbandet All for one fick tonårshjärtan att explodera till doften av Davidoff Cool Water. Mycket att minnas, likaså att det var en tid i historien då datortangenterna var 1 cm höga och hårddisken susade värre än torktumlaren. Under mina barndomsår hade vi ett datorrum inrett med skinnstol på hjul med breda armstöd, samt ett enormt skrivbord – både i höjd och bredd. Plats skulle finnas för hårddisk, tjockskärm och cd-skivor. Ja det krävdes en väldig volym på allt möblemang. En fjärdedel av rummets yta måste ha slukats av all teknik och dess tillbehör. Och vad gjorde vi? Spelade Patiens och MS Röj. På sin höjd.
1994 designade Vincent Connare typsnittet Comic Sans, då typsnittsdesigner på Microsoft. Vi är i regel rätt hårda och sarkastiska till Comic Sans. Men hur mycket får man egentligen lov att hata på ett typsnitt som trots allt levde och frodades i en tid, typ innan internet, då hobbydesign innebar Word art för att skapa klassfestlappar eller födelsedagsinbjudningar.
Connares intention var att hitta ett komplement till de hårda, seriösa typsnitten för hemmadatorer. Fonten var tänkt för humoristiska pratbubblor till målgruppen barn. “Comic dogs don’t talk in Times New Roman”, är en replik från designern Vincent Connare själv. Fair enough. Fonten var ju dessutom designad för skärmbruk vilket man får anse vara ett innovativt grepp då linjär-tv på den tiden levererade produktion av denna estetiska kvalité: https://www.oppetarkiv.se/video/2502325/slutdebatten-1994
Den skeva relationen många av oss har till typsnittet bottnar kanske i alla de gånger då det, fortfarande, används i precis alla typer av sammanhang än det korrekta. I en gammal artikel publicerad här på CAP&Design länkas vi vidare till Vatikanens fotoalbum där vi ser Comic Sans sätta form på innehållet. Humorsajter som ex: http://bancomicsans.tumblr.com påvisar det många av oss känner igen oss i. Hur typsnittet dyker upp på restaurangmenyer, arga lappar och propagandabanderoller för att leverera budskap av seriös karaktär.
Att val av typsnitt inte är världens viktigaste grej kan undertecknas av de flesta – men frågan är varför en ickeintresserad dras till Comic Sans likt en naturkraft? Varför inte Arial eller typ Verdana? Borde inte den raka, diskreta estetiken i alla fall kännas lite bättre i magen? Hur blev Comic Sans amatörens Helvetica?
Det vi ska credda typsnittet för är dess funktionalitet. Comic Sans är mycket fördelaktigt för dyslektiker. Den oreglbundna designen på bokstäverna gör det enklare att fokusera på varje enskilt ord. Exempelvis att bokstaven Q inte är ett horisontellt flippat P utan en unik form i sig självt. The British Dyslexi Association och The Dyslexia Association of Ireland så pass långt att de rekommenderar Comic Sans av just den anledningen. I en studie från Princeton University gjord 2010 visade det sig att studenter som pluggade in kurslitteratur med “svårlästa fonter” som ex. Comic Sans, var mycket mer benägna att minnas informationen.
En Comic Sans retro chic-backlash lever såklart parallellt med oförståelsen. Inget kan ju vara creddigare att pryda en festivalaffisch i Comic Sans? Men självklart måste det vara fel på rätt sätt. Way out west skulle bemästra en Comic Sans-font utan problem, medan skylten ovanför frisersalongen tyvärr aldrig kommer vinna medvetna kunder. Livet är orättvist.
Med 25 år i livet är typsnittet värt en gnutta kärlek och värme. Det finns nog inget typsnitt som rör upp så mycket känslor inom oss. Och om du mot förmodan tillhör de 0,87% som inte har Comic Sans som standardfont i din dator finns typsnittet att köpa till fullpris för $30. Inga rea-dagar för klassiker.
