Så roligt att ni var många som visade intresse för att illustrera ett tema. Nedan finns briefen! Ett aktuellt tema med mycket allvar bakom. Men kom ihåg att alla vinklar tillåtna när det kommer till konst och illustration!
Vilka tider.
Att Corona skulle få vårt samhälle att närmast släckas ned på det här sättet kunde jag inte ens föreställa mig för några veckor sedan. Jag satt igårkväll och scrollade igenom resebilder från i vintras och det känns som ett annat liv.
Detta fick mig att fundera.
Jag minns när jag precis hade avslutat min grafikerutbildning och sökte jobb. Det var en snöig decembermånad och att få svar på mina ansökningsmail av upptagna reklamare som kröp på knäna efter julledighet var som ett skrik ut i tomma skogen.
Minns att jag hade så mycket kreativitet och vilja inom mig. Satt och uppdaterade min portfolio flera gånger om. Bloggade, illustrerade, inspirerades. Det fanns, summa summarum, en väldig glöd i mig under tiden då jag bara väntade.
Denna period kom jag över ”Torsdagstemat”. Jag följde några bloggande illustratörer som varje torsdag bestämde ett tema som skulle illustreras av oss läsare. Vem som helst kunde bidra med sitt verk. Vi mailade in våra illustrationer som sedan publicerades på bloggen med namn och länk till respektive persons webbsida/Instagram.
(Dessa fåglar var då mitt bidrag till temat ”Höst”.)
Därför vill jag kolla med er illustratörer/formintresserade där ute som kanske, liksom jag, vill ha något roligt att sätta tänder i dessa tider: Ska vi testa att illustrera ett tema (och förhoppningsvis fler därefter?) Ni mailar mig era illustrationer och jag publicerar dom här på bloggen? På så vis kan ta del av varandras verk och samla ny inspiration.
Om det finns intresse så hojta till i ett mail till mig på johanna.bjorklund@outlook.com eller DM på instagram: @joniedesign.
Om ni är ett gäng som nappar återkommer jag här i bloggen med tema och deadline.
Idag lever 10 miljoner människor med sjukdomen Parkinsons. Forskarna vet inte hur den uppkommer och inget botemedel finns. Ett av de första tecknen på sjukdomen är förändrad handstil.
CodeWave är en amerikansk byrå som har designat ett typsnitt för att uppmärksamma Parkinsons– Shake.tff. Bokstäverna är i grunden skrivna av en kvinna med sjukdomen.
I samband med nedladdning av fonten donerar du valfri summa till forskning.
Gillar det här så mycket. Ett fint och smart sätt att synliggöra sjukdomen och forskningsarbetet som bedrivs. Heja den här typen av finurlig och direkt kommunikation!
https://m.writewithparkinsons.com
Här om dagen läste jag ett inlägg i ett grafikerforum. En kvinna beskrev frustrationen i att hennes design av logotyp hade blivit överkörd. Hon hade gjort flertalet skisser enligt samtal och önskemål från kunden. Det hade slutat med att kunden skickade en exempelbild på skiss/färdig design och bad henne färdigställa den. Resultatet blev inte vad de hade kommit överens om i uppstarten och nu känner hon att jobbet hon gjort inte är hennes och därför inget hon kan stå för.
Varför blir det såhär skrev hon? Och hur ska man ställa sig till det?
Jag satt och tänkte en stund på det där. Scrollade bland kommentarerna. Flera menade på att vårt jobb handlar om att göra kunden nöjd. ”Vill man åstadkomma konst eller portfoliomaterial är det något man får göra på sin fritid.”
Min dag fortsatte. Jag jobbade med ett projekt under förmiddagen. Tog en löptur in i Årstaskogen vid lunch. Men jag kunde inte riktigt släppa det där. Framför allt inte kommentarerna. Kände mig besviken på formgivares inställning till vad vi gör.
Andfådd pustade jag ut i hallen 5 kilometer senare. Tankarna pusslades ihop:
Jag kan inte acceptera att Grafisk form ska handla om att göra ut vad den som betalar säger i stunden. Vet inte vad man ska kalla vår roll i det hela då.. Kanske ”vara duktig på att rita av”.. eller ”att vara effektiv i datorprogram”. Grafisk form och Grafisk kommunikation är ju ett område betydligt mer mångfacetterat än så.
Osäker om jag har tänkt hela linan ut kring detta, men frågan jag ändå ställer mig är: I vilken annan profession får det gå till som i exemplet ovan? Ska vi andra bestämma hur en bankman räknar sina kalkyler? Eller hur en mattelärare skolar sina elever? För att exemplifiera med ett kreativt hantverksyrke: Ska vi klaga på en frisör som klipper page när vi säger ”page”? Så funkar ju inte livet.
Jag vill tro att inställningen ”kunden får som den vill” är den sämsta för vårt yrkesområde. Främst för kunden själv.
Att det blir kompromisser mellan beställare och formgivare är jag till hundra procent med på. Men så länge designern har gjort sitt jobb ”by the book” i fråga om research, brief, skisser mm. kan jag inte se något som motiverar ett scenario likt det jag läste om i forumet.
Någonstans kändes det viktigt att dela den här tanken. Jag vill inte att vårt yrke ska minska i status genom att vi gång på gång avsäger oss vår egen kompetens och idén på vad bra formgivning är.
Slut på fast månadslön, begränsad arbetsroll och rapporterade timmar.
Efter sommarsemestern kände jag att det var dags att gör det jag har drömt om i många år: Att starta mitt egna bolag och börja frilansa inom Grafisk form och Illustration. Men det var just detta. Att “känna för något” – det gör jag ju jämt! Hur vet jag att just den här känslan är något att springa på?
Jag har alltid varit lite frågande till entusiaster som ger sken av att “det bara är att slänga sig ut”. Den mentaliteten var verkligen överallt ett tag. På sociala medier, i yrkeslivet, på fritiden. En självförverkligande, närmast hetsig, entreprenörsanda som jag inte ser funka i praktiken? Hur är det möjligt att spontant säga upp sig på måndagen, hämta krafterna på andra sidan jorden i tre veckor för att sedan ha ett frilansliv eller verksamhet på rull månaden efter? Jag – fattar – inte. Att bara köra har upplevts så lätt för andra – vad är den hemliga formeln?
När jag bodde själv i Stockholm var den fasta inkomsten såklart betydelsefull. Hade jobbat några år som formgivare och tagit mig uppåt i lön tillsammans med några illustrationsjobb vid sidan av, men fortfarande var det inte möjligt att vara utan heltidstjänst för att luta sig mot ett sparkonto. Inte med det boendet och fritid jag hade byggt upp och gillade. När jag sedan blev sambo förändrades det. Såklart praktiskt eftersom två hem blev ett, men framför allt fick jag en till röst som bekräftade min dröm och som uppmuntrade mig att testa.
Nu sitter jag här, vecka tre som helt egen. Det hände! Och mycket är redan så positivt. Det känns energiskt att vakna upp på morgonen. Dagens timmar svischar förbi. Medveten om att jag är precis i början och lika ovetande som.. vetande? är ganska behaglig. Jag menar – facit är långt borta men det känns som att jag har en grund och en inställning som pekar åt rätt håll. Har redan skickat iväg några fakturor vilket är en fingervisning att det funkar. Och när jag tänker efter.. Kanske kommer det aldrig finnas ett facit? Spelplanen kan ju se helt annorlunda ut om två månader, eller två veckor. Livets charm.
Nu när uppstarten är färsk tänkte jag dela med mig tips kring den:
• Blotta tanken på att starta AB kändes lite övermäktigt i början. Hur gör jag ens? Det stämmer att det är mycket admin och processer innan allt faller på plats – men för den sakens skull inga svåra saker. Det som krävdes var att googla sig fram, läsa på, ringa samtal, fråga. Därifrån tog jag mig framåt steg för steg. Ta höjd och räkna på två månaders uppstart innan du kan skicka iväg första fakturan.
• Det blev en del nya utgifter. Ny dator, telefon, bokföringsprogram, adobeprogram mm. Jag valde som sagt att starta ett AB istället för Enskild firma, vilket kräver ett aktiekapital, men du kan sedan använda pengarna inom företaget. En skön pott att ha när utgifterna gör sig synliga.
• Man behöver alltså inte ”slänga sig ut” som en tok. Prata med folk som har gjort liknande resa, prata med arbetsgivaren om dina planer. Det finns ju möjligheter att slussas ut från det gamla och in i det nya. Att frilansa med grafisk produktion, som jag, är ju dessutom tacksamt eftersom det inte innefattar någon logistik/fysisk produkt. Du har exempelvis inget lager varor att tillhandahålla eller andra parter att vara beroende av. Med datorn som ditt enda redskap finns det bara möjligheter.
Staples är leverantören av produkter och möbler till kontor. Nog för att företaget rankas som ett av världens största inom sitt segment, men vi måste väl erkänna att denna presentation av företagets nya logodesign är lite att dra det till sin spets? Jag skrattade högt på tunnelbanan när jag såg detta spektakulära intro.
Matchar inte riktigt resultatet om jag får säga mitt. Å andra sidan finns det något härligt i stoltheten. ”Glad för det lilla” är ett ordspråk jag alltid har gillat så varför inte även i detta sammanhang?
Säg hejdå till Thin, Light, Regular och Bold. Förra veckan lanserades Leon Sans och det har minst sagt höjt temperaturen i designvärldens korridorer. Leon Sans är fonten byggd på kod (javascript) vilket innebär att du kan ändra grad, skapa effekter och animera fonten på oändliga vis. Typsnittet är formgivet av (ehm, menar kodat av) utvecklaren och designern Jongmin Kim.
Leon sans utgår från varje teckens ritpunkter och när värdena i dessa justeras ändras så även fontens utseende. För att förstå tekniken närmare finns det en sajt där du kan leka runt och se hur detta tar sig uttryck i praktiken. Klicka här.
Detta är ju framtiden. Eller nuet? Genast känns OTF och TTF som något väldigt gammalmodig, gör det inte?
Noterbart är den rådande trenden att formgivare använder sig av mat för att sätta form på sina kreativa idéer. Allt oftare med en digital/grafisk tematisering på själva motivet. När det organiska används för att flirta med det digitala kittlar det till lite extra i mig. Jag gillar kontrasten områdena emellan.
Konstnären Clara Hallencreutz välkomnar oss in i popens rum där fejkade pixlar gjorda av rostbröd imiterar klassiska konstverk. Hon har länge skapat konst där det organiska möter vår konstlade samtid.
Är det inte snabbmat i form av rostbröd så visar japanska Art directorn Yuni Yoshinda hur en hamburgermeny kan förvandlas till en annan pixelhistoria. Detta är ett konto är även väl värt att spana in för att se olika uttag där maten är i centrum för mönster, stilleben och fiktiva annonser.
Amerikanskan Lucia Litman pusslar ihop råvaror med Pantonekartor. Morötter, paprikor, blomstermackor och ostbågar matchas mot utdrag från det välkända färgsystemet. Principen blir densamma.
Vi lever ju i en samtid där båda områden får stort fokus i sin självständighet. Aldrig har mat varit en så stor del av människors identitet och intresse, och aldrig har tekniken varit större än nu. Klart det blir en vinnande kombination när kreatören själv får välja.
På senare tid har jag blivit bättre på att källsortera hemma. Med det ska också tilläggas: Klockorna stannar av tristess varje gång jag muttrande försöker få bort mjölkpaketets plastöppning från tetran. Samtidigt tänker jag på utsläpp från tunga industrier i länder med tveksam(mare) miljöpolitik och hur den här plastkorken jag kämpar med blir så symbolisk för uttrycket “en droppe i havet.” Likväl har jag bestämt mig! Många bäckar små. Kanske får mina handlingar moder jord att må lite bättre ändå.
Utöver att många förpackningars konstruktion gör det svårt att källsortera inser jag också hur MYCKET plast som är i omlopp. Jag undrar: Varför säljs en ensam paprika inplastad? Varför har så många plastburkar både ett plastlock och plasthölje innanför locket, är det nödvändigt? Måste vattenmelonen slice:as upp och omslutas med flera varv gladpack? Allt detta känns ju genomgående dåligt.
I dagarna fick vi veta att Norges regering har siktet inställt på att förbjuda engångsartiklar i plast. Känt sedan tidigare är att även Storbritannien är inne på samma spår. Kaffejätten Starbucks slutar helt med sugrör år 2020. Bara i USA förbrukas omkring 500 miljoner sugrör varje dag och i våra hav flyter årligen 8 miljoner ton plast omkring. Att beslut fattas på högre nivå är verkligen på tiden.
För designers är och kommer den politiska frågan om plasten innebära allt större förändringar i vad som idag är slentrianmässiga val av material och konstruktion. Jag hoppas att idén om bra förpackningsdesign helt kan skifta fokus. Primärt baseras fortfarande kreativa idéer på vad som är snyggt på hyllan eller funktionellt i vardagen. Detta bör istället formuleras: Hur minskar vi tröskeln till källsortering? Kan förpackningen återanvändas i annat syfte? Vad använder vi för komplement till plasten? Hur ser ser hela produktionskedjan ut?
Absolut att bollen är i rullning – men vart premieras dessa initiativ?
Söderhavet tog detta år hem ett Guldägg för deras förpackningsdesign Soil Biology, vilket var kul att se. Jag skrev en trendspaning i senaste numret av Cap & Design där jag påpekade en ökning av klimattransparens i den visuella kommunikationen och tog deras arbete som exempel. Men fortfarande anses ett sådant kommunikationsgrepp närmast innovativt vilket bekymrar mig. Läser jag bedömningsgrunder hos ex. Guldägget eller Svenska Designpriset nämns miljö och hållbarhet överhuvudtaget inte i text. Luddiga termer som ”smart och nytänkande kommunikation” är enligt mitt sätt att se på det inte en tillräcklig indikator från arrangörernas håll. Många byråers trovärdighet ligger i att vinna priser (tycka vad man vill om det) och därför har branschen i sin helhet ett ansvar att driva utvecklingen. Miljö och hållbarhet kan inte längre vara en guldstjärna i kanten, det måste ligga som grund i all bra och trovärdig kommunikation. Speciellt sådan som prisas.
Vi som är designers kan äga initiativen på många sätt. Möjlighet till påverkan finns. Tankegångar och ageranden likt: Går det att avsätta en del av budgeten till miljö och hållbarhets-initiativ i projekten. Det skulle kunna handla om bättre material eller insiktsarbete. Välj leverantörer med tydligare miljötänk. Att ställa sig frågan: Hur ofta väger vi in miljö och hållbarhet i våra kreativa idéer? Många av oss jobbar nära aktörer som har kraft att förändra strukturella beteenden hos människor – det måste vi våga utmana. Hur jobbar vi själva med policys och beteenden?
Den stora fördelen är att alla vill vara miljövänner. Oberoende vinst i kronor eller vinst i moral.
1994 var året då Cityakuten gick i bräschen för det 25 år trendande konceptet sjukhussåpa. Året då Keanu Reeves och Sandra Bullock forcerade fram i en ostoppbar buss genom Los Angeles i filmen Speed och även då en av världens bästa smörsång “I swear” med pojkbandet All for one fick tonårshjärtan att explodera till doften av Davidoff Cool Water. Mycket att minnas, likaså att det var en tid i historien då datortangenterna var 1 cm höga och hårddisken susade värre än torktumlaren. Under mina barndomsår hade vi ett datorrum inrett med skinnstol på hjul med breda armstöd, samt ett enormt skrivbord – både i höjd och bredd. Plats skulle finnas för hårddisk, tjockskärm och cd-skivor. Ja det krävdes en väldig volym på allt möblemang. En fjärdedel av rummets yta måste ha slukats av all teknik och dess tillbehör. Och vad gjorde vi? Spelade Patiens och MS Röj. På sin höjd.
1994 designade Vincent Connare typsnittet Comic Sans, då typsnittsdesigner på Microsoft. Vi är i regel rätt hårda och sarkastiska till Comic Sans. Men hur mycket får man egentligen lov att hata på ett typsnitt som trots allt levde och frodades i en tid, typ innan internet, då hobbydesign innebar Word art för att skapa klassfestlappar eller födelsedagsinbjudningar.
Connares intention var att hitta ett komplement till de hårda, seriösa typsnitten för hemmadatorer. Fonten var tänkt för humoristiska pratbubblor till målgruppen barn. “Comic dogs don’t talk in Times New Roman”, är en replik från designern Vincent Connare själv. Fair enough. Fonten var ju dessutom designad för skärmbruk vilket man får anse vara ett innovativt grepp då linjär-tv på den tiden levererade produktion av denna estetiska kvalité: https://www.oppetarkiv.se/video/2502325/slutdebatten-1994
Den skeva relationen många av oss har till typsnittet bottnar kanske i alla de gånger då det, fortfarande, används i precis alla typer av sammanhang än det korrekta. I en gammal artikel publicerad här på CAP&Design länkas vi vidare till Vatikanens fotoalbum där vi ser Comic Sans sätta form på innehållet. Humorsajter som ex: http://bancomicsans.tumblr.com påvisar det många av oss känner igen oss i. Hur typsnittet dyker upp på restaurangmenyer, arga lappar och propagandabanderoller för att leverera budskap av seriös karaktär.
Att val av typsnitt inte är världens viktigaste grej kan undertecknas av de flesta – men frågan är varför en ickeintresserad dras till Comic Sans likt en naturkraft? Varför inte Arial eller typ Verdana? Borde inte den raka, diskreta estetiken i alla fall kännas lite bättre i magen? Hur blev Comic Sans amatörens Helvetica?
Det vi ska credda typsnittet för är dess funktionalitet. Comic Sans är mycket fördelaktigt för dyslektiker. Den oreglbundna designen på bokstäverna gör det enklare att fokusera på varje enskilt ord. Exempelvis att bokstaven Q inte är ett horisontellt flippat P utan en unik form i sig självt. The British Dyslexi Association och The Dyslexia Association of Ireland så pass långt att de rekommenderar Comic Sans av just den anledningen. I en studie från Princeton University gjord 2010 visade det sig att studenter som pluggade in kurslitteratur med “svårlästa fonter” som ex. Comic Sans, var mycket mer benägna att minnas informationen.
En Comic Sans retro chic-backlash lever såklart parallellt med oförståelsen. Inget kan ju vara creddigare att pryda en festivalaffisch i Comic Sans? Men självklart måste det vara fel på rätt sätt. Way out west skulle bemästra en Comic Sans-font utan problem, medan skylten ovanför frisersalongen tyvärr aldrig kommer vinna medvetna kunder. Livet är orättvist.
Med 25 år i livet är typsnittet värt en gnutta kärlek och värme. Det finns nog inget typsnitt som rör upp så mycket känslor inom oss. Och om du mot förmodan tillhör de 0,87% som inte har Comic Sans som standardfont i din dator finns typsnittet att köpa till fullpris för $30. Inga rea-dagar för klassiker.
Låt oss prata om bluffen. Du har din utbildning, yrkeserfarenhet, levererar, ställer upp med flexibilitet och någon form av hängivenhet. Oftast får du höra att du gör ett bra jobb! Likväl går du omkring och bär på känslan att snart bli avslöjad. Som om att det du hittills har gjort är fel eller dåligt. Jag har hört kreatörer nämna detta i olika sammanhang. ”Bluffen” är en återkommande känsla hos flera.
Förra veckan fick jag feedback från en kund att han ”kunde göra det bättre själv”. Han var i negativ bemärkelse förvånad över den design vi skickade över till honom. Inte helt mysiga ord, men något jag ganska fort låter rinna av – så tillvida att det inte blir ett bloggämne! eller att det faktiskt stämmer och kunden har en poäng trots bristen på konstruktiv kritik. I detta fall spelade det ingen roll att jag motiverade mina val för han hade helt enkelt bestämt sig för att veta bättre.
För en sekund ställde sig bluffen i dörrglipan och stirrade på mig. Sedan viftade jag febrilt med armarna och vålnaden försvann iväg. Det är ett jobb i sig självt att inte låta yttre påverkan komma för nära.
Jag har mina teorier kring bluffens existens:
Bluffen är ju rätt jobbig att brottas med, men såhär försöka jag tänka och agera kring den:
Slutligen vill jag understryka att bluffen också är en motor framåt. Att ha en liten dos med sig tror jag bara är nyttigt. Den dagen du anser dig vara fulländad och bäst vetande lever du inte enbart i en falsk verklighet – också i en rätt tråkig sådan.
När det nalkas sportlov liknar arbetsplatsen en stilla semestervecka i juli. Minskade antal fruktkorgar, glest i kalendern, luncher längre än 30 min. I ett halvtomt kontorslandskap smyger en nästan vårsol in genom fönsterrutan och mycket börjar kännas lite lättare.
Jag brukar inte ta ledigt under sportlovsveckan. Har inga skidresor med skollediga barn att agera på. Dock är man ju bara för less på allt som heter mörker och kyla just nu. Förra året åkte jag till värmen två veckor i slutet av mars. Ett koncept som jag återkommande glömmer bort att jag behöver i mitt liv den här perioden. Tänker alltid att ”den här vintern blir enklare.” Fel. Stämmer inte. Stämmer aldrig.
Däremot sitter jag och värderar olika moraldilemman. Försöker avgöra vad som ska väga tyngst – klimatfrämjandet eller mitt behov av D-vitamin. Vet inte vad jag ska agera på – eller emot. Tills att jag har bestämt mig njuter jag av världens platser med hjälp av helt andra medel än flygbiljetter.
The Guardian har sedan slutet av 2018 börjat med ett seriekoncept som de kallar The illustrated city. Illustratörer presenterar världens städer med sitt konstnärliga berättande. Mycket politiskt, och så även vackert i sin konstform. Andreea Chirica visar oss nattlivet Bukarest, ett livfullt nöje – så tillvida att du inte är HBTQ. Natasha Cross tar oss med till Valparasio i Chile där vi får inblick sopbärarens Pedros vardag bland gatukonst och branta backar. Oklart om syftet är att skapa debatt eller bara ge läsaren en kulturell upplevelse. Det är oavsett vad en intressant spegling av världens städer när det kommer från ett subjektivt inifrånperspektiv. Är man intresserad av att bidra själv kan man höra av sig till the Guardian här: Cities@theguardian.com
Har du en stund över i sportlovslugnet – in och inspireras.
”Where can you kiss a same-sex partner in Bucharest” – Andreea Chirica
”We don’t notice the smell anymore” – Natasha Cross
”A different type of housing spreads” – Ben Tallon
Johan Elmehag är uppvuxen i Växjö och har de senaste åren studerat Bachelor-programmet Grafisk design vid Malmö Universitet. Han avslutade nyligen ett internship hos designstudion NODE Berlin/Oslo.
Projektet A–Z: Coast to Coast Shore to Shore är namnet på hans examensarbete som presenterar klimatförändringens geografiska påverkan genom en futuristisk världskarta, ett typsnitt (finns att ladda ned här), en bok tryckt i 50 ex och en webbsida för projektet.
När jag kom över Johans arbete kände jag mig lättare och gladare. Jag inser, med skräckblandad förtjusning, hur präglad jag är av strategiskt kommersiella lösningar och hur betydande det är att det finns personer som utmanar vårt område. Med ämnets aktualitet och vikt njuter jag av att betrakta visuell kommunikation på den här nivån.
Hej Johan! Berätta om ditt arbete A–Z: Coast to Coast Shore to Shore.
Projektet syftar till att hitta innovativa sätt att presentera klimatförändringens geografiska påverkan. Kärnan är ett typsnitt som baseras på framtida utsatta kustområden där bokstäverna formar sig efter hur världen skulle se ut om all is smälte. Typsnittet är presenterat i en ABC-bok där varje bokstav står för ett specifikt område och en unik framtid. Bokstäverna blir på detta vis inte enbart ett typsnitt utan också ett sätt att organisera information och samtidigt skapa en struktur att presentera informationen på.
När jag skapade typsnittet satte jag upp 4 variabler som skulle guida mig, dessa var:
Spridning på geografiska områden, ett utsatt område, skalbarhet mellan bokstäver och estetiskt lämpliga bokstavsformar. Jag bestämde att det var viktigare att visa ett svårt utsatt område än att hitta den perfekta bokstavsformen, det här beslutet tvingade mig att göra personliga estetiska ingrepp i bokstäverna, så som att addera linjer där det behövdes.
Vad inspirerade dig till detta?
Idén föddes ur känslan att klimatförändringen är abstrakt och svår att ta till sig, både känslomässigt och informationsmässigt. Idag är denna typ av information vanligtvis presenterad i antingen långa akademiska texter eller förenklad i någon sliten infografik.
Jag siktade på att producera en artefakt där intresset för att ta till sig informationen skulle vara större än rädslan för innehållet. ABC-boken som formmedel avdramatiserar ämnet och gör mottagaren mer öppen för obehaglig information. Man får inte en människa att med egen vilja ändra på sin inställning om man skriker på dem.
Det var inte solklart från början vad det skulle bli. Den initiala idén var att göra en hjälpguide till framtidens klimatflyktingar för att placera informationen i ett accelererat perspektiv. Jag var tyvärr tvungen bryta med den idén då materialet skulle bli ofantligt stort för att passa allas behov och situationer. Jag hade redan skapat “framtidskartan” när jag började se bokstavsformer i kustlinjerna och förstod att jag kunde använde dem till att organisera och presentera information.
På vilket sätt tror du att jordens klimat kommer inverka på visuell kommunikation i framtiden? Vad kommer vi se mer/mindre av?
Jag har verkligen inte mer befogenhet än någon annan att kommentera det här men jag kan tänka mig att även grafiker kommer ha ett större fokus på materiella designval. Både i avseende om hållbarhet och funktion. Använder vi ett miljövänligt papper, bläck? Skapar vi vår layout till hänsyn för en minskande åtgång papper? Kommer mediet kunna leverera information om elen slås ut? Är mediet anpassad för översvämning eller storm? Mitt projekt är till exempel förpackad i en plastförpackning för att klara sig vid översvämningar, en god tanke funktionsmässigt men en sämre sådan utifrån ett hållbarhetsperspektiv.
Nytt år och vad passar inte bättre än en favorit i repris-lista jag kom över en tid tillbaka. Några punkter som är bra för oss designers att tänka på för att bli omtyckta kollegor under 2019. Läs och le. Hämtad från UXDesign.cc
PANTONE Living Coral blev korad till årets färg 2019.
”Symbolizing our innate need for optimism and joyful pursuits, PANTONE 16-1546 Living Coral embodies our desire for playful expression. Representing the fusion of modern life, Living Coral is a nurturing color that appears in our natural surroundings and at the same time, displays a lively presence within social media.”
Skönt med energi. Att strössla ”Deep Heavy Green” över vår samtid hade kanske varit det minst uppskattade just nu.
Har kommit på att namngivning av färger skulle vara ett yrke helt i min smak. I allafall för några dagar! En vecka! Kanske två. Insikten kom till mig när jag uppmärksammade alla titlar på nagellacken jag köpte. Ex. ”Cupcake rose” eller ”Red carpet”. Vem har egentligen den drömmiga uppgiften att få hitta på dessa namn? Skulle kunna brainstorma hela natten: ”Fluffy fudge”, ”Golden sunrise”, ”Blue lagoon”, ”Pink pastelle”, ”Black Bean”…
Pantone hade varit den ultimata arbetsgivaren. Givetvis. Där är det ju viktigt på riktigt. Vad tror ni om att föreslå ett gästspel hos dem inför årets färg 2020? Hur pitchar man in sig?
