Lotta Kühlhorn har nästan precis kommit hem från Japan. Under flera år har hon jobbat med en agent och fem olika kunder där. De har använt hennes mönster för att producera bland annat handdukar, påslakan och tapeter. Men hon har aldrig besökt dem tidigare.

Det blev en omvälvande upplevelse. Inte minst eftersom de tog med henne till en av de små Lotta Kühlhorn-butiker som finns i närmare 100 japanska varuhus. Där säljs mönstrade och färgglada produkter som bär hennes namn. Hon hade ingen aning om att de existerade – ”de har säkert mejlat, men det måste ha kommit bort bland allt annat”.

– De brukar be mig att skicka material och så gör de produkter av det. Jag skickade min bok, till exempel, och så väljer de ett mönster och frågar om de får göra en handduk av det. Omslaget finns numera som toalettsitsöverdrag, kuddar och påslakan, berättar hon.

– Hittills har jag inte brytt mig så mycket, utan bara skickat grejer till dem. En del produkter har blivit jättebra och jag får skylla mig själv för att jag inte har blivit så nöjd med andra. Men nu kände jag att vi borde satsa och att det var dags att träffa dem. Under tiden jag var där kunde jag inte sova för att jag hade så många idéer. Det var jättespännande.

Sedan de kom hem har den kreativa processen gått på högvarv. På det mönstrade skrivbordet i ateljén sprider hon ut sina skisser. Trots att det bara har gått tre veckor har de redan tagit fram fem nya mönsterfamiljer som så småningom ska bli både koppar, fat och tallrikar.

– En av de fabrikerna som jag var på … Jag vill bara åka tillbaka och vara där i flera veckor. Det var ett familjeföretag som har hållit på med keramik sedan 1950-talet, i en by där det har funnits keramiktillverkning i tusentals år. Det är den gulligaste fabriken jag har varit i. Allt var så vackert. Både tekniken, människorna och snällheten var verkligen fascinerande.

Vi sitter i Lottas lokaler på Götgatan i Stockholm. Ljusa väggar, ljusa golv och högt till tak. På sätt och vis sinnebilden av ett kreativt krypin. I bokhyllan trängs några av alla de böcker som hon formgivit. Mönstrade kläder hänger på krokar och på skrivbordet ligger högar med att göra-listor.

Hon visar upp några av dem. Här finns idé-listor, dröm-listor, jobbiga mejl att skicka-listor, projekt-listor och till och med listor att skriva-listor.

– Jag skriver jättemånga listor. Det är nästan som en besvärjelse för att komma vidare när jag fastnar. När allt går bra och det känns lätt behöver jag inga. Det är bara när det är tungt och jag vill att någonting ska hända, berättar hon.

Hon har suttit i lokalerna sedan 2007. Det känns på sätt och vis som att de passar henne som handen i handsken.

– Innan jag flyttade hit delade jag lokal med Bea Uusma. Det var jättefint, en gammal mjölkbutik. Men vi drömde båda samma natt att vi pratade med varandra och Bea sa till mig – i bådas drömmar – att vi skulle flytta! Sedan skrattade vi åt det där på dagen, jag var lite tveksam först men hon hejade på och tyckte att det var bra för energin att flytta. Sedan gick vi och åt lunch med en tredje kompis som påminde mig om den här lokalen, berättar hon och fortsätter:

– För många många år sedan brukade jag nämligen gå hit med original någon gång i månaden. Och det var bara den här lokalen jag kunde tänka mig att flytta till. Jag ringde samma eftermiddag och det visade sig att de planerade att säga upp kontrakten. Det var som att det var förutbestämt.

En trevlig arbetsmiljö är viktigt, konstaterar hon. I flera intervjuer har hon berättat att hon kan hitta inspiration överallt – hon behöver inte leta. Den kommer liksom av sig själv om förutsättningarna är de rätta.

– Jag måste vara på rätt humör. Jag måste vara utvilad och det måste vara en något sånär vacker lokal, ett ställe som jag gillar. Och det måste vara undanröjt så att det nya får plats. Ett tomt bord i ett vackert rum och vässade pennor, då kommer inspirationen på en gång.

– Sedan tycker jag jättemycket om kläder, färger och mönster. Det omger jag mig gärna med. Om jag klär upp mig innan jag går hit så blir det liksom en uppklädd dag. Det blir lite som en fest. Om man behandlar livet på det sättet så händer någonting.

Lotta har alltid haft ett intresse för färg och form. Hon har, så länge hon kan minnas, studerat hur saker ser ut. Hur färger kontrasterar mot varandra. Hur linjer möts. Hennes mamma var bildlärare och Lotta berättar att hon målade badrumstaket i barndomshemmet blått med vita moln. Att hennes mamma valde att göra rummet till sitt eget gjorde ett stort intryck.

– Det var så häftigt att hon gjorde det. Jag tror att jag fick med mig mycket hemifrån, att det var någon som brydde sig om hur det såg ut, säger hon och fortsätter:

– Jag kommer ihåg hur jag satt på en bildlektion i skolan. Vi skulle måla björkar. Björkar i månsken. Och jag lyckades lägga skuggorna på rätt sida av stammarna. Det var som att jag knäckte koden. Jag blev så fascinerad över att det såg verkligt ut och att jag hade kommit på hur man skulle göra med perspektiv. Jag var nio då, men visste att färg och form var någonting jag aldrig skulle sluta med.

Lotta valde att hoppa av gymnasiet för att hålla på med mode. Hon sydde alla sina plagg själv och var helt inställd på att arbeta med kläder. Än i dag mäter hon alla sina alster utifrån sin alldeles egna måttstock: Är det här någonting som jag skulle vilja ha på mig? Passar mönstret som en väska? Är svaret nej är det inte tillräckligt bra.

Under några år gick hon på Tillskärarakademin i Stockholm. Men när en av hennes vänner berättade att han skulle läsa på Beckmans modelinje började tankarna att snurra. Några dagar senare hade hon hämtat papper med information om alla Konstfacks utbildningar. Valet föll på Grafisk form och illustration och hon gick en krokikurs på kvällarna för att få ihop sina arbetsprover.

– Det lät kul med bokstäver, även om jag inte riktigt förstod vad det innebar. Och att hålla på med papper, det var liksom också bra. Dessutom var grafisk form något eget, det var inte någonting som min mamma eller någon i min familj redan jobbade med. Det var min egen väg. Och det var en chansning. Men det blev rätt.

Under utbildningen började hon att frilansa som bokformgivare (hon kommer fortfarande ihåg den första boken hon jobbade med: Sommarsnö av Håkan Östlundh) och det fortsatte hon med även när studierna var avklarade.

– Under de första åren var jag väldigt inriktad på att varje bokomslag var sitt eget universum. Först brukade jag läsa boken. Sedan läste jag in mig på ämnet. Jag minns att jag skulle göra en bok som heter Den tibetanska kniven, en deckare som utspelar sig i Tibet, och att jag både ringde och besökte Etnografiska för att se hur en tibetansk kniv såg ut. Jag skulle liksom ta in allt för att göra en framsida. Men det var en bra skola och jag tror inte att jag hade kunnat göra det på något annat sätt.

– Sedan började jag att experimentera ganska mycket med formen. Det var nog en önskan om att alltid göra någonting som sticker ut och som ingen annan gjort.  Och någon gång under 1990-talet kom jag på att jag kunde göra precis som jag ville. Följa min känsla, min intuition. Det gick mycket fortare och var mycket enklare. Det blev bra också. Jag fick mycket uppmärksamhet och mycket jobb. Det höll att jobba så.

I dag ser hon just det, att hon började att följa sin egen magkänsla, som en av de stora vändpunkterna i sin karriär.

– När jag gick på Konstfack fick jag lära mig att formgivaren skulle vara i bakgrunden. Sakerna skulle tala för sig själva, boken skulle se ut som just den boken, inte som att någon hade formgivit den. Man fick liksom inte fästa sig vid hur det såg ut. Jag kände mig aldrig riktigt hemma med det tankesättet.

Var det därför du gjorde så minutiös research under de där första åren?
– Ja, delvis. Jag hade inte gått ut gymnasiet och hade något slags komplex för det. Jag var liksom tvungen att förstå allting. Och jag kände en form av lättnad när jag bestämde mig för att göra precis som jag ville. Jag tänkte att de får väl se att det är jag som har gjort det. Jag skiter i det. Eller, snarare, jag vill att det ska synas.

– Jag är van vid att kämpa också, tror jag. Det var vad de där första åren lärde mig. Ju mer man jobbar desto bättre blir det. Det har nog hjälpt mig mycket. Jag bestämde mig till exempel för att lära mig allt om typsnitt när jag gick på Konstfack, att jag skulle gå dit en timme tidigare varje dag. Och det jag gjorde jag också. Jag satt där med kökspersonalen. Jag ville ta in allting och ta igen för att jag inte kunde och för att jag var så ung.

Efter 13 år tillsammans med otaliga bokomslag började hon med mönster. Hon fick i uppdrag att göra julklappspapper till en reklambyrå – och kände direkt att det var någonting hon ville fortsätta med. Sedan dess har hon gjort mönster för bland andra Ikea och Åhléns. Dessutom släppte hon boken Rapport! – En bok om att göra mönster, på Bonnier Fakta 2012. Den har nu översatts till både tyska och engelska.

– Den boken har varit väldigt viktig, men jag visste inte det då. Jag känner det nu, att den har varit ett avstamp. Det var dels kul att skriva – och det vill jag göra mer – och så var det roligt att sammanfatta min kunskap. Att lära ut allt jag kunde.

– Samtidigt funderade jag på om jag verkligen skulle dela med mig av alla knep, då hade jag ju avslöjat allt. Men jag tyckte att det var kul också. För säger man allt man kan så blir man tvungen att formulera om sig själv på något sätt. Det blir som att man städar bort allting och börjar om igen.

Hennes mönster är slående. Det är ofta färgstarkt, tydligt och uttrycksfullt. Jag frågar henne om hon själv skulle kunna beskriva sin stil.

– Jag ser dåligt på håll. Det är nog därför jag gärna gör tydliga grejer. Det är samma sak med färger. Jag vill att det ska vara tydligt och använder en utropsteckensaktig stil. Jag brukar ofta tänka att jag ska bena ut någonting och lösa ett problem, se vad det handlar om egentligen och göra en jätteenkel lösning. Det plus det plus ett utropstecken. Det är det jag vill göra.

– Jag tror på något sätt att man växer upp till en palett som man gillar utifrån det man präglades av när man var liten. Min mormor hade alltid Berså-tallrikarna och var alltid noga med hur det såg ut i det lilla livet. Det skulle vara fina dukar med starka tryck. Det har präglat mig mycket.

Efter nästan trettio år som egen har hon låtit firman expandera. Sedan ett år tillbaka jobbar hon tillsammans med sina två söner Sigge och Fabian.

– Det har varit en stor, men ganska rolig omställning. Jag har tänkt flera gånger att jag borde anställa någon. Men så fort jag har prövat att ha en praktikant så har det gått så mycket tid till att prata. Jag vill bara jobba. Därför är det så bra att det är mina söner. Vi känner varandra så väl att vi inte behöver ägna tid åt att vara extra vänliga mot varandra. Det var vanligare med familjeföretag förr, men jag fattar verkligen grejen.

Utmaningarna växer visserligen – nu måste två extra månadslöner in varje månad – men de kan ta sig an både fler, större och mer komplexa jobb. Dessutom finns det tid över för att jobba vidare och utveckla idéer och projekt. Just nu jobbar de med flera olika bokomslag, några egna böcker och nya mönsterkollektioner.

Firman har fem ben, berättar hon: bokomslag, mönster, reklamjobb samt egna böcker och produkter. Och hon har absolut inga planer på att göra någonting annat.

– Nästan varenda jobb har sina svåra moment och ibland känner jag att jag inte klarar det eller att det inte blir bra. Jag är ganska hård mot mig själv och kritisk mot alltihop. Men jag har mina strategier för att komma ur det där. Jag har aldrig på allvar övervägt ett annat yrke.

Vad vill du göra mer av i framtiden — har du några drömprojekt kvar?
– Jag vill att den nya boken ska bli bra. Den ska bli otroligt kul att jobba med. Sedan hoppas jag på att kunna göra fler böcker. Jag brukar ha listor med drömprojekt men de är inte så definierade. En grej jag skulle vilja är att komma tillbaka till det här med kläder. Göra mönster och kanske modeller, det skulle jag tycka var skitkul. Det är faktiskt en av mina drömmar.