Med utställningen fortfarande ett par veckor bort, har vi fått tid för intervju på Zoom. Klockan är enligt redaktionsdatorn precis 16.00 då vi kopplar upp.

Helen Rasmusen har precis avslutat dagen i skidbacken och tagit sig tillbaka till lägenheten i den Schweiziska alpstaden Davos. Där har hon varit sedan början av december. Den här omgången.

– Mitt andra hem. Jag pendlar, kan man säga.

Här i Stockholm är kontoret för dagen vardagsrummet och det närmaste skidåkning vi kommer just nu är spröjsen i fönstret mot Sveavägen, som likt slalompinnar skär av sikten mot de stora snöflingorna som dalar mot marken ett par våningar ner.

Var kommer din signatur ”LaRaz” ifrån?

– Tänkte jag behövde en snajdigare signatur än ”HR” så det blev ”Raz ”, eftersom jag kallades för ”Rasmus” och ”z” var fränare än ”s”.

Hon är noggrann med att påpeka att hon var före musikduon ”Rob’n’Raz” med ”Raz” i sin signatur och fortsätter;

– Jag upptäckte att många läsare trodde ”Raz” var en man och lade irriterat till ”La” för att folk skulle fatta. Kanske.

Då vi frågar hur länge Helen Rasmusen tecknat, blir det korta svaret ”alltid”. Men det första jobbet var en kort period som frilanstecknare för Östgöta Correspondenten i hemstaden Linköping.

– En kompis till mig skickade annonsen hon sett i Expressen att Östgöta Correspondenten sökte tecknare som sommarvikarier. Jag sökte och fick tjänsten. Men de hade dubbelanställt, en annan tjej hade redan fått tjänsten. Men fick jag ändå jobba, eftersom de tog på sig skulden. Halkade alltså in på ett bananskal av misstag.

För att klämma in en sliten klyscha – sedan har det bara rullat på.

Efter Linköping flyttade hon till Stockholm och började ett 11 månaders vikariat som tecknare på Expressens redaktion i DN-skrapan på Kungsholmen. Det här var 1988.

Elva månader blev förlängt, till totalt över 30 år på den anrika tidningen i hufvudstaden.

– Jag är helt autodidakt och tycker det är kul att prova nya grejer, berättar hon och tar grafik till Expressen tv som exempel.

– De hade ingen annan som kunde göra grafik till tv, då fick jag göra det.

Men sommaren 2020 tog det stopp. För henne och femtontalet kollegor på Expressens redaktion. Arbetsbrist.

Och hon slutade på tidningen som hon hade börjat, som tecknare.

Helen Rasmusen säger själv att chocken hänger kvar fortfarande och under samtalet refererar hon först flera gånger till ”oss”, då hon pratar om Expressen och rättar sig snabbt.

Men inget verkar stå still för den tidigare Expressen-tecknaren, som berättar att hon är tillbaka sin lägenhet i Stockholm om ett par dagar – för att planera tryck av teckningar och göra klart urvalet av vilka som ska med på Seriegalleriet och utställningen som öppnar den 30 januari 2021.

Utställningen fokuserar på ett 50-tal av de 856 porträtt och karikatyrer hon tecknat för Expressen sedan 1997, då Mats Olsson, dåvarande sportkrönikör beställde det första porträttet.

– Jag visste inte hur jag skulle göra, men kollade runt på vad andra gjort och kom fram till ett manér. Sedan var jag tvungen hålla den stilen, även om jag försökte bryta mig ur den ibland.

Hon försöker välja att teckna personer som har tydliga drag, eftersom det blir lättare att göra något bra av och det blir roligare.

Researchen bakom ett porträtt kan ta upp till en dag i anspråk. Då läser hon intervjuer och texter om personen hon ska gestalta och samlar mängder med referensbilder.

Sedan är det dags för själva hantverket, med bilder på personen ur olika vinklar framför sig. Ett porträtt brukar ta runt fem timmar att teckna.

– Ibland får jag gå ifrån ett par timmar och sedan komma tillbaka. När allt går åt helvete kan jag få hålla på i två dagar.

Vilka appar använder du?

– Jag börjar alltid en skiss med blyerts på papper, sedan förstärker jag linjerna med tusch och skannar in. Men på senare tid gör jag allt på min Wacom Cintiq ritplatta. Porträtten gör jag i Adobe Photoshop, eller Procreate om jag jobbar på Ipad. Om det gäller informationsgrafik jobbar jag i Adobe Illustrator och Adobe Indesign, berättar hon.

I Stockholm har hon den ena av sina två Cintiq på 27 tum (den andra ligger i Schweiz). Hon noterar, liksom i förbifarten att den storleken inte säljs längre och radar sedan upp all annan teknik hon försett sin nya arbetsplats hemma i lägenheten på Kungsholmen med – NAS för att spara alla jobb på, skärm, dator och den dyra prenumerationen på Adobe CC, förutom alla pennor och andra ritverktyg som alltid ”måste” finnas.

Den föränderliga och snabba redaktionen på Expressen erbjöd egentligen många fler arbetsuppgifter, som i alla fall från början tog mycket mer tid i anspråk än porträtten – chef för nyhetsgrafiken, skapa vinjetter och annat material för Expressen TV, appar och webb, plus en mängd material för den dagliga produktionen.

– Porträtten var från början bara en bisyssla, kanske en dag i veckan. Den stora delen var nästan hela tiden informationsgrafik, där jag var illustrationschef från 1990 till omkring 2016.

En lång period har hon även tecknat rättegångar, och första gången hon blev utsänd på ett sånt uppdrag, fann hon sig sittandes på en träbänk, bara tre meter ifrån den så kallade Lasermannen.

– Han stirrade på mig med sina pepparkornsögon. Det var rätt läskigt.

Hon berättar att den första rättegången följdes av fler och nämner bland andra morden i Malexander och ”ubåtsmördaren” Peter Madsen i Köpenhamn.

Det var också Helen Rasmusen som ritade tidningen Expressens kanske modigaste etta. För hand, med tusch. Deadline klockan 3, natten mot den 8 januari 2015 – dagen efter terrordådet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo.

Hon hade totalt två och en halv timme på sig, från det att sidan var bestämd till att den skulle skickas till tryckeriet.

– Då det händer grejer är alla på redaktionen på tå. Min uppgift är att finnas till hands. Den här gången var det redigeraren Dan Edström som jobbade nattskiftet och kom på att vi skulle ha en tecknad förstasida.

En av de mördade var den tidigare medarbetaren på Expressen, tecknaren Philippe Honoré. I Expressens blogg skrev dåvarande chefredaktör Thomas Matsson samma dag som ettan gick till tryck och tidningen senare gick ut till butiker, kiosker och andra försäljningsställen:

”Gjord för hand som en hyllning till Expressens tidigare medarbetare – tecknaren Philippe Honoré. I går mördades han, nio kollegor på tidningen Charlie Hebdo och två poliser. De dog för att de försvarade pressfriheten.”

Då vi pratar lyser glöden hela tiden igenom. Att få teckna och berätta i bild. Men hon gör det tydligt att ingen gör något ensam och nämner stolt men ödmjukt att hon fått tillfälle att chefa över och arbeta med flera duktiga tecknare, som sedan gått vidare och blivit egna namn i branschen.

Hon nämner Alexander Jartsev, Martin Reintz, Leif Söderman, Janetta Nyberg, Jöns Mellgren och Jonn Clemente, som jobbade som tecknare och illustratör på Expressen mellan år 2000 och 2006.

– Det var en av de mest lärorika perioder i mitt yrkesliv, och Helen är den bästa chef jag har haft.
Idag jobbar jag som frilansande illustratör och animatör, berättar Jonn Clemente i ett mejl till redaktionen.

Tänk, vilka ringar på vattnet en liten pennspets kan skapa.