Jag vet inte om ni känner igen känslan. Men den skulle nästan kunna beskrivas som en våt filt av prestationsångest över bröstet, blandad med en total oförmögenhet att fokusera, och en överväldigande känsla av hopplöshet. Dessutom brukar den ackompanjeras av en lust att göra allt det där ”andra”, det som egentligen inte behöver prioriteras. Kaffe blir plötsligt helt livsviktigt, trots att jag redan konsumerat femtioelva koppar. Mejlen måste kollas – igen– och kontoret ommöbleras.
När jag försöker vara kreativ är det ibland den känslan som kommer på besök i stället. Det är en lika stor nitlott varje gång. Men nu på senare tid har jag börjat förstå varför. Jag kommer ideligen på mig själv att göra samma sak varje gång. Jag bygger upp skyhöga förväntningar.
Målet är att skriva den bästa texten eller komma på den bästa idén. Och då blir det bara pannkaka, precis som Nina Ramsby konstaterar i vår intervju med henne.
Det sorgliga är att det har tagit mig flera år att reflektera över min egen kreativa process, trots att jag så länge har skrivit om andras. Jag har aldrig riktigt funderat över kreativiteten, hur jag ska väcka den och hur jag ska bejaka den. Något som jag numera har insett är fruktansvärt viktigt, för den kommer inte på beställning. Snarare måste den lockas och pockas fram. Ibland till och med mutas med ett färskt kaffebröd.
När jag känner den där ovälkomna känslan smyga sig på byter jag helt sonika plats. Att bara komma ifrån min svarta arbetsstol från Ikea, som börjar bli rejält sliten, gör under. Några av mina allra bästa idéer har kommit till mig när jag suttit i kontorets stora soffa med datorn i knäet och en kaffekopp balanserandes på armstödet.
Det funkar liksom för mig. Men vi har alla vår egen syn på kreativitet. Vissa låter den komma och gå under arbetstimmarna, medan andra har gjort den till en väsentlig del i sina liv. Jag satsar på det senare. Hur gör du själv?
