
Precis som alla andra sökte Simon till Beckmans.
– Och precis som alla andra kom jag inte in. En kompis till min pappa, Hans Cogne, (dåvarande professor på Konstfack) tipsade att jag borde försöka på en skola i London, London College of Printing.
Simon berättar att utbildningen var experimentell grafisk design och typografi med fokus på designprocessen. Lärarna var inte ett dugg intresserade av slutresultatet av en uppgift, bara vägen dit.
– Det har jag burit med mig genom hela mitt yrkesverksamma liv. Jag genererade massivt omfattande skissböcker med tusen obegripliga skisser till projekt som aldrig blev något annat än skisser.
Grafisk design i Storbritannien beskriver Simon som mer etablerat. Dynamiken och spridningen är större, med fler influenser och varierande uttryckssätt. Efter London college of Printing var det Simons dåvarande typografilärare, en namnkunnig tysk typograf av den gamla skolan, som erbjöd honom det första jobbet.
– Han var andra generationens tyska typograf och fullkomligt skräckinjagande. En gång blev han så arg för att jag kernade avståndet mellan två bokstäver fel att han kastade en apelsin på mig! Jag designade kataloger åt stora konstmuseer i London: Tate, Ben Brown, Museum of Everything. Det var väldigt lärorikt och extremt utmattande.
Under den här tiden pendlade Simon mellan sydvästra och nordöstra London varje dag. Frukost intogs på tunnelbanan. Men efter två år kände han ett behov av en ”yrkesmässig vila”, vilket ledde honom in på en tjänst som inhouseformgivare på arkitektbyrån Eric Parry Architects.
– Eric var extremt karismatisk och kunde briefa sina anställda inför ett projekt med att läsa högt ur en 2000 år gammal kinesisk novell. Efter några år gav jag upp England, som jag fortfarande saknar varje dag, och jag och min tjej flyttade till Sverige där jag började jobba på designbyrån BankerWessel.
– Det var en väldigt rolig tid då vi hade en samsyn på just vikten av designprocessen och att det ska vara kul att jobba. Om det inte är kul blir designen lidande. Där var jag så länge att vi tappade räkningen på hur många år det blev till slut.
Efter tiden på BankerWessel landar Simon jobbet som AD på Nationalmuseum – en tjänst han beskriver som drömjobbet där inte någon dag är den andra lik.
– Det tog lite tid att vänja sig vid att arbeta på en myndighet eftersom jag kommer från den privata sektorn. Arbetet är väldigt roligt och omväxlande. Jag är myndighetens enda formgivare vilket ställer höga krav på mig. Både som ett slags one-man-band som AD, originalare, projektledare, produktionsledare och, ibland, vinylmontör, men också för att det är just Nationalmuseum.
– Kunden är ju inte bara alla museibesökare utan även Rembrandt, Zorn och Renoir. Jag försöker utföra nästan varje uppgift som om det är mitt sista jobb. Man måste jobba snabbt. Jag kan inte sitta och mysa med ett enskilt projekt i flera veckor. Vissa dagar gör jag detaljtypografi på 400 etiketter. Andra dagar gör jag extremt yviga skisser i massivt format till en kampanj för en kommande utställning.
Förr har Nationalmuseum samarbetat ganska mycket med reklambyråer. Nu gör Simon det mesta själv, för att det är praktiskt. På Nationalmuseum återanvänder de material där det är möjligt och målet är att tillverka för återbruk.

Nationalmuseums grafiska profil
Såväl Nationalmuseums grafiska profil som arvet att förvalta från föregående formgivare är något att förhålla sig till. Den grafiska profilen är fastställd sedan länge, samtidigt finns det utrymme för skapande och nytänk.
– Man sätter sin egen prägel oavsett hur strikt hållen profilen är. Det finns ett mått av stabilitet, vi kan vrida och vända uttrycket beroende på vad vi vill kommunicera. Jag hoppas och tror att jag bidrar med nytt som inte kikats på tidigare.
Uppdrag och arbetsgång
Jobbet handlar om att tillgängliggöra konsten för så många som möjligt. Att få besökarna att ta till sig det som visas på ett sätt de inte hade gjort annars. De ska inse att det här är något som är värt att gå och titta på. Alla på Nationalmuseum kan beställa uppdrag av Simon och vanligen blir han helt enkelt kontaktad av någon som behöver något. Det kan vara allt från några skyltar till något mycket mer avancerat.
Ibland krävs mer tid och eftertanke och då behöver han engagera fler, till exempel vid större utställningar eller kampanjer. De diskuterar i kommunikationsgruppen och hittar olika lösningar. Processen när Simon sedan arbetar med form består av att han, i ett ganska snabbt tempo, skissar ”yvigt, snabbt och rufft, intuitivt och slarvigt”. Och det blir många skisser. I det här skedet försöker Simon glömma bort att det hela är till Nationalmuseum.
– Jag har märkt att det ibland kan kännas kreativt blockerande om jag hela tiden tänker på att det är en så stor, gammal och fin institution.
Simon berättar att han försöker att vända på så många stenar han kan utan att fundera allt för mycket, annars finns risken att man låser sig. I det här läget gäller det att inte vara allt för snäv initialt och tänka bort saker som målgrupp och begränsningar. Efter denna process återstår runt fyra skisser med potential som presenteras för diskussionsgruppen. Efter feedback väljs ett par spår som håller för det man vill kommunicera och gå vidare med.
– Ofta skissar jag hemma med papper och penna. Det blir mer som en mental anteckning. Allt bearbetas i InDesign, Illustrator och After Effects och presenteras alltid i digital form.

Målgrupperna
Att definiera sin målgrupp kan vara knixigt i vanliga fall. På Nationalmuseum berättar Simon att det är ett museum för alla, med olika projekt för olika målgrupper. En av de större utmaningarna är att rikta in Nationalmuseums profil åt flera olika håll. För att ytterligare öka komplexiteten är de stora projekten inte inzoomade på en specifik målgrupp. Simon talar om att det är en skillnad när det gäller barn. Vissa saker går inte att göra, man måste kunna skruva på identiteten för den här specifika målgruppen. Han ger som exempel att han testar på sina egna barn. Är det tummen ner är det helt enkelt inte tillräckligt kul. Som formgivare är den yttersta önskan att göra det visuellt snyggt. För barn är det kanske inte det allra viktigaste, det får hellre vara lekfullt och färgglatt.
– Ibland ska det vara vackert och stilfullt. Men vi har också en stor pedagogisk avdelning och barn blir inte superengagerade av en rubrik satt i en stram serif. Man måste då kunna göra en mer lekfull tolkning. Man kan tillåta sig att förhålla sig lite mindre högtidligt.

Var kommer inspirationen ifrån?
När det gäller att fånga inspirationen försöker Simon att inte titta för mycket på andra formgivare, till skillnad från under studenttiden. Nu när han landat i sin roll riktar han in sig på att komma i samma sinnesstämning som de kreatörer han ser upp till. Att ta hjälp av AI är inte aktuellt i dagsläget.
– Då mitt jobb är väldigt hantverksbaserat finns det inget som skulle gynnas av AI. Jag typar allt själv och fungerar som AD för alla mina projekt.
Med en arbetsplats fylld av konstnärer, formgivare och innovatörer – kan man ana att en runda på jobbet kan boosta kreativiteten om det behövs?
– Oh ja! På Nationalmuseum finns bland annat en stor samling med design. Man ser hur bra det kan bli när det är som bäst. Ibland måste jag påminna mig att gå ner till museet och kolla ordentligt i salarna. Vanligtvis checkar jag att allt sitter rätt. Funkar entrémärkningen? Är priser läsbara? Sådana praktiska detaljer. Men då och då behöver jag tvinga mig att stänga av och titta på till exempel Rembrandt istället. Påminna mig om var jag jobbar och vilken ynnest det är att få vara här varje dag, säger han och lägger till:
– Om jag ändå kör fast brukar jag göra en av två saker: antingen beror det på att jag inte kan tillräckligt mycket, då måste jag göra mer research. Man ska kunna ha koll på det man designar. I det andra fallet kan det hjälpa att involvera fler som får tycka och tänka. Då brukar jag fråga kollegor eller min tjej som också är formgivare. Där får jag alltid klok och bra input.
Utmaningarna
Simon berättar att det är en stor utmaning att hinna göra alla projekt på den nivå de förtjänar att göras på, vilket är en gemensam nämnare i yrkesgruppen över lag. Här menar han att det gäller att själv försöka se och presentera saker på ett annat sätt och inte fastna i hur något gjorts tidigare.
– Man får tvinga sig att släppa sin egen ishockeysarg, särskilt när man jobbat så länge som jag ändå gjort. Man utvecklar ett arbetssätt som fungerar och håller en viss nivå utan att man använder samma trick om och om igen. Nationalmuseum som institution är bra på att utmana och det är förhållandevis högt i tak.
Om att utvecklas
De gånger Simon insett att kunskapsnivån behöver lyftas eller en kompetens saknas har han bara sett till att lära sig det. Som exempel nämner han After Effects som han tog till sig för runt fem år sedan.
– Utvecklingen av ens intellektuella arbete löper parallellt med det här. Jag försöker blicka utåt, gärna utomlands, och ta in så mycket jag bara kan. Hitta inspiration på andra ställen än där man kanske förväntas leta. Jag sitter inte på Pinterest och kollar på andra formgivares moodboards, det fungerar inte för mig. Jag ser hellre på annat som inte nödvändigtvis rör grafisk form. Jag vill undvika att måla in mig i ett hörn.

Vad är det då som är allra roligast med att jobba på Nationalmuseum?
– Det är fantastiskt kul att få vara så nära så stor konst och design. Det är en ynnest! Det är också väldigt roligt att få jobba med folk med så olika typer av kunskap och expertis. Att exempelvis få inblick i konservatorernas jobb som är en hel vetenskap är jättespännande.
Läs också: Tove Langseths resa från Paradiset till Closely
– Det är viktigt att få input och att fler får upp ögonen för det som görs på Nationalmuseum. Det är kul då grafisk form sällan uppmärksammas. Residence Magazine skrev till exempel mest om det specialritade typsnitt jag ritade till utställningen ”Swedish Grace”. Även kampanjen till utställningen ”Trädgården” har fått mycket uppmärksamhet.

Vad är bra att ha med sig i början av karriären som grafisk formgivare?
– Jag har läst intervjuer med andra grafiska formgivare där många säger att det är hårt och slitsamt ”tills du nästan dör”. Det tycker jag är nedslående, jag skulle inte vilja höra det. Jag skulle säga att det är kul och utvecklande. Ett bra tips är att försöka skaffa sig en bra grundformkänsla, en idé som man kan layouta hantverksmässigt utan problem så att det blir snyggt. Även att man förstår att saker passar ihop på ett visst sätt.
– Sedan behöver man inte oroa sig, det kommer med tiden. Typografi för mig tog typ fyra år, jag förstod inte och fattade inte grejen, att det var ett starkt verktyg. Så mitt bästa tips är att ta det lugnt, det löser sig efter hand. Det går inte att stressa sig fram utan försök ha kul, annars blir det inte bra. Ett visst mått av ångest är nog ofrånkomligt. Men drivkraften ska vara att det är lustfyllt, roligt och innovativt.
Så här i efterhand berättar Simon att det kanske var bra att han inte kom in på Beckmans. Då hade han inte varit där han är nu. På drömjobbet där alla projekt är olika och dynamiken och föränderligheten gör att varje jobb blir ett drömprojekt.
