Hur såg briefen ut?
– Jag fick texten och ett önskemål om starka och glada färger, att illustrationen skulle vara sammanhållen snarare än collage-aktig och att det skulle vara möjligt att använda foliering eller lack.

– Texten handlar ju om hur tre formgivare jobbar, vad de gillar och vad som har fått dem att börja arbeta med skivomslag. Och hur den nya tekniken förändrar formgivarnas arbete. Jag kände igen det där, att intresset för form på något sätt föddes i skivomslagen. Därtill tar de upp exempel på berömda omslag och ett som nämns är Sgt Pepper’s lonely hearts club band. Pappa är ett jättestort Beatles-fan och introducerade mig för mycket musik. Jag minns att jag tyckte att det omslaget var jättehäftigt, och Rolling Stones och Abbas likaså. Det är därför de är med på grammofonspelaren.

Titlarna på skivorna som står på hyllan, är de också egna favoriter?
– De är hämtade från min pappas skivsamling. Allt är ganska personligt i den här bilden. Stereon hör till exempel ihop med gamla pojkdrömmar. Det ska vara lite gillestuga över illustrationen. Jag växte upp i ett radhusområde och några av mina vänner hade gillestugor, med ryamattor i rött, träpanel och den där känslan av 1970-talslyx. Där kunde man göra vad man ville, lyssna på musik och spela själv.

Jobbar du ofta med efterbehandling?
– Inte så ofta som illustratör, men när jag gjorde bokomslag skulle det alltid vara partiellt lack. Det finns så mycket man kan göra, men det är inte säkert att resultatet blir bättre – efterbehandling kan inte hjälpa en dålig idé.

Vad jobbar du med nu?
– Ett hemligt projekt. Och sedan är jag nominerad i Svenska Designpriset för en etikett för Malibu. Det är fantastiskt. Därtill jobbar jag för Arlo Skye, ett amerikanskt företag som gör lyxväskor.

Porträttfoto: Fran Parente