När Dennis Eriksson kom in på Konstfacks Grafisk design & illustration 1993 lämnade han Luleå för Stockholm och hamnade samtidigt mitt i ett teknikskifte. Macintosh hade börjat förändra den grafiska designen och desktop publishing var fortfarande ett begrepp som kunde låta futuristiskt. För Dennis var framtiden aningen mer främmande än för många av kurskamraterna.

– På GDI vid den här tiden var det nytt och häftigt med grafisk design gjord på Mac. Desktop publishing som det hette. Känns som 200 år sedan. Jag var yngst i klassen och hade aldrig slagit på en dator. Kom direkt från tundran i norr och jobbade väldigt analogt.

Han försökte ändå bli grafisk designer. Det blev bland annat skivomslag åt Refused och ”annat indie-rassel”, men någonstans under utbildningen började det klarna att det var bilden snarare än formen som lockade. Ett utbytesår på Rhode Island School of Design 1996 gjorde saken tydligare.

– Jag kände väl hela tiden att formgivning inte riktigt var min grej. Så inför sista året och examensarbetet bestämde jag mig för att återgå till illustration, som jag trots allt var bäst på. Under mitt utbytesår i Rhode Island hade jag känt att illustration var det som jag ville göra.

Det låter som ett självklart vägval i efterhand, men där och då var Dennis mer försiktig. Han ville först förfina sin stil innan han gav sig ut på jakt efter uppdrag. Men när våren kom under sista året på Konstfack var han redo att visa upp sig för omvärlden.

Ett uppslag om fulpizza
Dennis började gå runt med sin portfolio till redaktioner och reklambyråer, och fick snart napp. 1997 kom det första uppdraget från Nöjesguiden: ett helt uppslag om fulpizza i Sundbyberg. Dennis var överlycklig.

– Mitt första gig var på Nöjesguiden där Olof Helldin och Markus Edin beställde ett jobb om fulpizza i Sundbyberg. Jag fick ett uppslag och var så oerhört stolt. Sedan ringde Stina Wirsén, som var ansvarig för inköp av illustration på DN vid den här tiden. Efter det rullade allt bara på.

DN blev med andra ord en viktig uppdragsgivare, men också ett skyltfönster mot resten av branschen. I en tid före Instagram, Behance och ständigt uppdaterade portfolios kunde en illustration i en stor dagstidning räcka för att nya beställare skulle få upp ögonen för en illustratör.

– Det var relativt enkelt att få komma och visa din fysiska portfolio på tidningar och reklambyråer. Hade du gått skolor som Konstfack, Beckmans eller Berghs så var det öppna famnen. På den tiden läste alla DN vilket genererade mycket nya jobb för mig. Reklambyråer hörde av sig för att de sett mina illustrationer i DN, berättar Dennis.

Beskrivningen är en liten tidskapsel över ett illustrationsyrke där vägen mellan tecknare, redaktion och reklambyrå var betydligt kortare. Synas behövde man förstås även då, men man behövde ännu inte vara sin egen fotograf, filmare, copywriter, innehållsstrateg och sociala medier-redaktör samtidigt. Ibland räckte det med att vara illustratör.

De internationella uppdragen började också rulla in förhållandevis tidigt. Något dramatiskt genombrott, där världen plötsligt upptäckte Dennis Eriksson, vill han däremot inte skriva in i historieskrivningen.

– Det var aldrig tal om något internationellt genombrott – man gjorde lite spridda skurar här och där. Det fanns ingen logik. Ibland hörde de av sig från utlandet och man blev lika förvånad och glad varje gång. Med tiden fick jag utlandsagenter, Snyder i NYC och Agent Azur i Wien. Då blev det mer naturligt.

Att hitta bilden bakom texten
I dag börjar ett typiskt tidningsuppdrag med ett mejl där en art director eller redaktör frågar om Dennis är tillgänglig. Därefter kommer en brief, artikeln och ibland en färdig layout. Från start till deadline handlar det vanligtvis om ungefär en vecka.

– Har man tur blir det inga korrvändor, men kanske en eller två. Man jobbar i regel fram en lösning med redaktören eller AD.

Det praktiska är alltså förhållandevis enkelt. Den svårare delen börjar när texten ligger framför honom.

En redaktionell illustration befinner sig i ett speciellt förhållande till orden den ska ackompanjera. Den måste ha tillräckligt mycket med texten att göra för att kännas relevant, men behöver knappast ytterligare en gång förklara vad läsaren redan kan läsa. Det är i glappet däremellan som mycket av Dennis arbete uppstår.

– Det finns flera sätt att lösa bildidén på. Det klassiska är såklart en tydlig bild där idén står i fokus, ”det ädla sättet”. Personligen har jag alltid försökt ta den andra lite mer komplicerade vägen, genom att teckna en känsla eller skapa en tilltalande bild genom att hitta något intressant i texten. Vad det är beror förstås på vad artikeln handlar om.

En formulering, en stämning eller en detalj kan i stället bli startpunkten. Det är också där humorn i bilderna ofta uppstår. Inte som ett skämt vid sidan av texten, utan genom att en tanke dras ett par steg längre än vad verkligheten rimligen tillåter.

Ett av hans egna favoritjobb gjordes för det brittiska vinmagasinet Noble Rot. Artikeln handlade om en skribent som beskrev sin besatthet av vitt vin. Någon detaljerad instruktion om hur detta skulle visualiseras fick Dennis inte.

– jag fick tolka texten fritt. Illustrationen blev en kvinna i baddräkt och badmössa som står på kanten av ett enormt vinglas, redo att dyka ner i druvsaften.

Bilden fick ett liv även utanför tidningssidan. Läsare började höra av sig och fråga om den gick att köpa som affisch. Ett ganska gott betyg för en illustration vars ursprungliga uppgift var att fånga en annan människas vinbesatthet.

Moebius, Manara och MAD
Det finns samtidigt en tydlig kontinuitet mellan Dennis olika bilder. Figurerna, linjerna, humorn och sättet att bygga scener gör att upphovspersonen ofta går att identifiera utan att namnet står bredvid. Själv har han ingen avancerad teori om var det egna uttrycket kommer ifrån.

– Vet faktiskt inte. Alla har nog en personlig stil när man tecknar. Lite grand som att alla har en personlig handstil. Jag är uppväxt med vuxenserier av Corben, Moebius, Manara, Bodé, men även MAD och tecknare som Wally Wood, Jack Davis med flera. Konstnärer som David Hockney och Raymond Pettibon har även de varit viktiga.

Referenserna har följt med, men uttrycket har inte stått stilla. Dennis beskriver själv sina tidiga illustrationer som grövre och yvigare än de han gör i dag.

– Min stil har förändrats mycket genom åren. I början var jag mycket ”yxigare”, med grövre linje. Yvigare. Jag försöker nog alltid bara göra en tilltalande bild, och ibland kanske man upprepar sig själv. Det är ofrånkomligt.

Det är en ganska avspänd hållning till en fråga som lätt blir överlastad med betydelse inom illustration och design. Ett igenkännbart uttryck är trots allt både en tillgång och en potentiell fälla. Beställaren vill ha det den känner igen, samtidigt som illustratören helst inte vill tillbringa resten av yrkeslivet med att göra variationer på sin egen greatest hits-samling.

När beställaren vet vad den beställer
Dennis arbetar både redaktionellt och kommersiellt, men beskriver en tydlig skillnad mellan världarna. Tidningsuppdragen innebär ofta större frihet. Inte nödvändigtvis för att tidningar saknar åsikter, utan för att redaktörer och art directors är vana vid att beställa illustration och vet vilken del av arbetet de faktiskt har anlitat illustratören för.

– Kommersiella uppdrag är mycket mer styrda, men ibland finns frihet med begränsningar. Under mina första år som illustratör minns jag hur man kunde få en lagom detaljerad så kallad ”AD-skiss”, där AD:n i princip sa: ”Rita detta – fast med din stil”. Busenkelt.

Det var inte maximal konstnärlig frihet, men åtminstone en tydlig arbetsbeskrivning. Idag upplever Dennis att de kommersiella processerna ofta blivit mer komplicerade.

– Nuförtiden är allt mycket mer ängsligt och krångligt. Tidningsjobben är nog enklare. Där jobbar man i regel med vana beställare, får en enkel brief eller bara artikeln och de litar på en. Det blir trassligare när uppdragsgivaren inte är van vid att beställa illustration. De vet inte riktigt vad de vill ha. Då kan det bli pannkaka.

Förmågan att beställa illustration är med andra ord ett hantverk i sig. En detaljerad brief behöver inte vara bättre än en kort, och många korrekturrundor behöver inte leda till en bättre bild. Ibland ligger den kreativa friheten helt enkelt i att beställaren vet när den ska lämna över.

Penna, papper och ett nytt skäl att signera
När Dennis började på Konstfack var datorn den nya tekniken som ritade om villkoren för grafisk design. Tre decennier senare är det generativ AI som väcker frågor om vem som gör bilder, hur de görs och vad arbetet bakom dem är värt.

För Dennis har utvecklingen hittills inte inneburit att uppdragen försvunnit. Att han fortfarande arbetar med penna, papper, penslar och färg kan snarare ha blivit en tydligare del av det kunderna söker hos honom. För illustrationsbranschen i stort är han mer bekymrad.

– Det känns som att min analoga stil inte blivit bortskuffad av AI – än. Men generellt är det såklart jättedåligt. Om jag killgissar så kommer AI konkurrera ut all medioker illustration, bildbyråbilder och generiska bilder. Men kanske kommer det alltid finnas intresse för det taktila, handgjorda och exklusiva. Man får hoppas.

Det handgjorda kan få en annan laddning när genererade bilder blir allt vanligare. Men exklusivitet för några få är inte nödvändigtvis samma sak som goda framtidsutsikter för ett helt yrke.

– Men hur arvodena påverkas när 60 procent av illustratörerna blir utan jobb kan man väl bara gissa. För egen del får jag förmodligen mina uppdrag på grund av att jag jobbar analogt. Penna på papper. Penslar och färg.

Det finns också en cirkel tillbaka till Dennis första år på Konstfack. 1993 kom han, med sina egna ord, ”direkt från tundran” och hade aldrig slagit på en dator. 33 år senare arbetar han fortfarande med penna på papper, penslar och färg. Skillnaden är att det analoga, från att ha stått lite vid sidan av den tekniska utvecklingen, plötsligt kan vara en poäng i sig.

I en bildvärld där det blivit allt svårare att veta vad som är handgjort har till och med den gamla illustratörssignaturen fått en ny arbetsuppgift.

– Senast hade jag en kund som ville att jag skulle lägga in en signatur istället för byline. ”Så man är tydlig med att det inte är AI”, avslutar Dennis.

För mer av Dennis:
Dennis Eriksson på Instagram
denniseriksson.com

Alla bilder i artikeln: Dennis Eriksson.