Det här porträttet har varit ett av de lättaste för mig att skriva. Men samtidigt ett av de mest utmanande. Under hela processen är Henrik Nygren uppriktig och ärlig, generös med både sin kunskap och sina erfarenheter. Men samtidigt ber han mig att utmana honom, försätta honom i olika situationer och gärna gräva mer och djupare. Han tar sig tid och har ingenting emot att ses både en och två gånger. Allt för att jag ska få chansen att skapa mig en egen bild.
Det är ganska ovanligt. Och samtidigt talande för hur han själv närmar sig sitt arbete; när han berättar om sin process påminner det om en journalists. Någon som gräver, känner in, frågar, vänder och aldrig tar någonting för givet eller nöjer sig med en enkel förklaring. Allt för att koka ner designprojektet till det riktigt väsentliga.
Henrik Nygren har varit en del av Designsverige under drygt 25 år. Han är redan invald i Platinaakademin och Alliance Graphique Internationale, och hans form syns bland annat på Ikea, Serpentine Galleries i London och – snart – på Museum of Modern Art, Moma, i New York.
När vi träffas har han precis kommit hem från London där han har gjort en presentation för en av världens mest kända smyckesdesigners: Jacqueline Rabun. Vilket är något av en lycklig slump för det retoriska berättandet – just en smyckesdesigner och guldsmed var nämligen hans första kund när han, 1991, gav sig ut på egna ben. I dag är kliven stadiga och stabila. Men då var de lite mer försiktiga.
Karriärvalet var inte aldrig givet, utan kan snarare beskrivas som en ganska lång och vindlande väg. I Henrik Nygrens familj fanns ingen egentlig koppling till form och design. Hans föräldrar och syskon var – och är – lärare. Längre tillbaka finns militärer: hans farfar var regementschef och hans farfars far var chef över armén under andra världskriget. Det konstnärliga ligger inte i blodet, konstaterar han. Snarare finns där ett slags ordningssinne och en önskan att lösa problem.
— Jag har önskat att jag hade bakgrund eller skolning inom design. Men på något sätt är det också befriande att inte ha det. Jag halkade in på grafisk design efter militärtjänstgöringen, som var väldigt viktig för mig med all ordning och reda. Någonstans har jag en önskan om just ordning och reda, utan att för den skull vara pedant. Det kan se lite halvslarvigt ut på kontoret ibland, men jag har ett tydligt mål om att vara organiserad och jag vill organisera åt andra, säger han.
När militärtjänstgöringen var klar trillade han, efter ett jobb som alltiallo, in på Ericssons reklamavdelning. Han kokade kaffe och sorterade posten. Var springschas. Med tiden utvecklades det till ett arbete som originalare. Via en annons i tunnelbanan kom han så småningom in i byråsvängen, en resa som avslutades på anrika Hall & Cederquist där han bland annat hade hand om varuhuset NK:s kommunikation.
[fakta id=”38738″]
Under tiden bodde han i en flott lägenhet, hade en bra lön och många kreditkort. Sedan kom 1990-talet. Han berättar om hur branschen dök, pengarna tröt och en del av byrån fick sparken. Henrik Nygren var en av dem som fick gå enligt parollen sist in, först ut.
— Men jag hade mått rätt risigt av arbetet på byrån, utan att jag egentligen förstod varför. Det fanns ett slags attityd – det var ganska hårt och jag kände att jag inte riktigt passade in. Men jag var 27 år och hade inte bättre förstånd än att vara kvar. Att säga upp sig fanns inte på kartan. Jag bet ihop. Jag hade kommit fel, fast jag hade kommit helt rätt, säger han.
I ett slag hade säkerheten ryckts bort underifrån. Henrik Nygren stod på noll och var tvungen att börja om. Han sökte reklambyråjobb, men fick inga. Efter några månader började han fundera på vad han själv ville göra, vad han hade gjort, vad han kunde och vad han hade med sig. Någonstans landade han i design och genom sin bästa vän, industridesignern Björn Dahlström, fick han låna ett arbetsrum. Där skapades grunden till byrån som i dag går under namnet Henrik Nygren Design.
— Jag levde på knäckebröd och havregrynsgröt under en tid. Det var jävligt tufft. Men det var också ett uppvaknande. Det tog inte många månader tills jag insåg att det var en vändpunkt, att någon bad mig att gå från Hall & Cederquist – för det hade jag inte fixat själv, berättar han.
I början letade han efter uppdrag, levde så minimalt han kunde och tog sig an ungefär hälften av projekten utan ersättning för att kunna göra det han själv trodde på. Han tog fram identiteter, utställningar och förpackningsprogram åt designers, gallerier och fotografer. Tio uppdrag blev till femtio. Hundra. Och det började formas en inriktning mot hantverk, konst och arkitektur – områden som Henrik Nygren själv kan relatera till.
— Det jag bland annat mötte på Hall & Cederquist var svårigheten att hitta min egen röst och mitt eget uttrycksätt i de uppdrag jag arbetade med. Med den organisation och den hierarki som redan fanns var det, tillsammans med min oerfarenhet, säkert självklart att jag inte gjorde det.
— Jag förstod det inte då, men så här i efterhand var nog känslan att jag höll på att slösa bort min tid på något som, hur fantastiskt det än var, inte passade mig. Kort senare fick jag istället möjligheten att arbeta med uppdrag jag verkligen brann för, i viss mån var med och skapade och som jag tyckte behövdes.
Är det viktigt för dig, att det behövs?
— Mycket viktigt. Tom Hedqvist, en mycket god vän till mig som var rektor på Beckmans när jag hade en deltidsanställning där, frågade ofta kollegiet och – inte minst – studenterna: Behövs det här? Det är något man ofta glömmer bort, men jag vill fråga mig det om det mesta. När vi inleder ett projekt återkommer vi till det för att hitta en mening till det vi ska göra. Har man inget svar på frågan så har man ofta väldigt lite på fötterna.
Henrik Nygren Design sitter i det gamla bryggeriet på Åsögatan i Stockholm. Det är ett väldigt hus med tegelväggar. De stora skorstenarna, koppardetaljerna och hissarna i industriformat skvallrar om byggnadens historia.
I dag bryggs inga malthaltiga drycker här längre, istället har det blivit ett slags kreativ mötesplats och frilansare trängs med modeskapare, designbyråer och fotografer. Längst ner på bottenplan, med fönstren ut mot gatan, har Henrik Nygren Design två våningar. När vi ses är det lugnt i lokalen.
— Någonstans tror jag att alla människor har en egen röst som vi söker, vår plats i livet. Som den här lokalen vi sitter i, det här är min plats. Här känner jag att jag har hittat hem. Jag hade tur att få komma hit, likväl som jag hade den stora turen när jag träffade min kära hustru Susanna.
Att få sparken beskriver han som en av de tydligaste vändpunkterna under karriären. Men det var absolut inte den sista. Den andra kom när han klev in i lokalerna här på Åsögatan för första gången1. Då beboddes de av en av tidens största reklambyråer: Och, som drevs av Lasse Liljendahl och Ulf Herrmann. Stora konton och näringslivspampar på besök. I rummet intill satt Eva Knapp, en av Sveriges mest kända faktorer. Nu sitter han här själv utan att dela lokalerna med några andra än sina egna medarbetare. Men han konstaterar att den egna verksamheten inte har förändrats så mycket under de 25 år som gått.
[fakta id=”38741″]
— Det är egentligen inget nytt, förutom att uppdragen har blivit större. På något sätt känns det som att jag hittade hem, att jag hittade min stil och uniform i början av 90-talet – och att den fortfarande fungerar, säger han.
Jag frågar honom om vilka andra motgångar som format honom. Han berättar om en period under slutet av 1990-talet. Han hade då träffat sin blivande fru Susanna Nygren Barrett, som vid den här tiden bodde i New York, och han pendlade fram och tillbaka. Jobbade stenhårt i tjugo dagar och var borta i tio. Det tog hårt. En dag när de varit ute på Long Island för att fira hennes födelsedag började han känna sig vimmelkantig. Då tänkte han att han var sjuk. I dag vet han att det handlade om att det helt enkelt varit för mycket under för lång tid.
— Då hade jag bränt i alla ändar samtidigt, hållit igång allt och inte velat göra någon besviken. Det var en jävla motgång. Det gjorde ont. Men fan vet om det inte var en framgång. Det gjorde att jag fick lära mig mina begränsningar, att inte tro att jag var övermänsklig. Ibland måste man lära sig att inte vara så duktig jämt. Fram till dess hade jag varit notorisk med allt.
— Det blir färre och färre motgångar när det gäller arbetet, vilket kommer med åren och erfarenheten. En klok kvinna jag träffade efter det, Anita Willner, sa att det inte finns några rätt eller fel – bara lektioner. Jag tycker att det finns en trygghet i att tänka så. Jag har predikat på Beckmans, bland annat till studenter som har varit i samma situation som jag, att det finns en plats för alla. Men att komma dit handlar om hårt arbete utan genvägar och det finns ingenting som handlar om medfödd kunskap eller tur eller så. Det är hårt slit. Fantastiskt roligt hårt slit.
I det stora bryggeriets källare har Henrik Nygren sitt arkiv. Det är sprängfullt med material från karriären. Ända sedan början av 1990-talet har han bett om 25 referensexemplar för varje uppdrag han gjort. De fyller nu ett helt skyddsrum och är en typ av kvalitetssäkring, konstaterar han. Allt han gör ska passa in där. Det ska tåla att någon bläddrar bland böckerna, affischerna och katalogerna om tio år utan att exemplaren kännas föråldrade. Men det är samtidigt ett tecken på ett rejält ordningssinne.
— Det är en fix idé det där. Men jag vårdar de här exemplaren som jag får väldigt ömt, för jag tycker att det är viktig tid av våra liv som jag och många andra har lagt ner. Då känns det som en självklarhet att spara. Och för att det används hela tiden, det går inte en dag utan att vi är där för att rota efter någonting.
Jag jämförde i början av texten Henrik Nygrens arbetsmetod lite vid en journalists. Han tar ingenting för givet utan frågar, utmanar, upplever, träffar och känner in, innan han gör sin tolkning av uppdraget. Själv berättar han om smyckesdesignern i London:
— Hon ringde en fredag i våras och frågade efter mig. Vi pratade en halvtimme, som blev en timme och vi hittade varandra – vilket är en förutsättning för varje framgångsrikt samarbete. Nu har vi, för att verkligen se om det på allvar skulle kunna bli ett projekt, träffats några gånger i olika miljöer. Och vi har pratat om olika frågeställningar och referenser som jag har frågat efter för att förstå vem hon är och vad hon söker. Ta hennes mått för kostymen hon vill att jag ska sy upp.
Tycker du att det är det viktigt att utmana uppdragsgivaren på det sättet?
— Ja, verkligen. Man måste ifrågasätta allt. Handlar det om en brief är det ofta en sammanställning av, från och om ett företag. Man måste alltid ta till sig den, komma tillbaka och säga: ”Det här är vår rekommendation, det här är vår bild av vart vi bör gå”.
[fakta id=”38743″]
Han beskriver att möjligheterna från början är 360 grader, ett vitt papper. Sedan är det upp till byrån att ringa in och koka ner, smalna av och kondensera med hjälp av till exempel referenser och skisser. Efter det samarbetar Henrik Nygren med någon av sina medarbetare för att utveckla olika spår och han kan, till och från, fasa in och ur sig själv när det behövs.
— Det handlar väldigt mycket om att känna av miljöer och personer. Mer än man tror och man glömmer bort det ibland. Egent-
ligen bör man göra så lite som möjligt under så lång tid som möjligt för att inte fastna. Sedan kan man, när man kommer lite längre, jobba mer specifikt med namnstrukturer, baselement och så vidare under någon sorts analysdel. När vi väl presenterar något brukar det bli mycket mer än vad uppdragsgivaren ber om, för att verkligen se att det håller. Så det finns absolut en process i allt vi gör. Men den bör först och främst handla om att träffas, diskutera och hitta varandra och de olika värderingarna man senare kommer att ta med sig och återvända till i det gemensamma arbetet, konstaterar han och refererar till en av sina mentorer, Olle Eksell:
— Design handlar om, som han ofta sade, att planera, sortera, sanera, organisera, kalkylera och sedan, först efter man har gjort allt detta, forma. Eller det vi kallar bondförnuft, om du så vill.
Ni jobbar fortfarande i mångt och mycket med samma typer av kunder som du sökte upp i början av 90-talet. Är det en medveten strategi från din sida?
— De flesta goda sakerna i livet kommer till dig. Jag tror att både arbete och kärlek fungerar på det sättet. I början av 1990-talet var jag helt sopren, totalt vidöppen, jag var som ett sår när jag blev uppsagd. Jag blödde kraftfullt och var helt näck. Jag kunde då bara vara mig själv och det goda kom på sätt och vis till mig. Desto äldre jag blir ju mer går jag på instinkt och intuition. Professionellt är det nog enklare när man är femtio än tjugofem, i alla fall om jag ser till mig själv. Jag kunde inte göra lika mycket på intuition när jag jobbade på Hall & Cederquist.
— Sedan hittade jag ett sätt som är svårt att sätta ord på, ett slags arbetsmodell där projekten nog till stora delar kommer hit till oss. Vi blir ofta uppringda av företag som har sett någonting de kanske känner igen sig i och själva kan se sig behöva. Jag tror på det okomplicerade, både när det gäller vad vi gjort och det vi gör. Därför är exempelvis hemsidan som ett demokratiskt arkiv, en kronologisk uppräkning av ett stort antal projekt sedan starten – och en listning av vad vi arbetar med i dag.
Under lång tid har Henrik Nygren arbetat och undervisat på bland annat Beckmans. Där träffar han många studenter – och ser samtidigt hur förutsättningarna förändrats. När han började där hade studenterna sju olika ämnen, berättar han.
I dag har de runt 30.
— Jag brukar säga att man ska jobba så hårt man kan, göra allt och inte vara rädd för något, utan nästan se det som en viktig uppgift i sig. Kanske är det lite gammeldags att prata om att det finns olika hierarkier där man bör lära sig att passa in. Små eller stora uppgifter spelar ingen roll, det handlar i mina ögon om göra ett bra arbete. Då behöver det inte vara så jävla komplicerat, säger han och fortsätter:
— Ett fåtal av studenterna jag mött har den här insikten. En del vill fort ut ur skolan, de är fortfarande unga och vill förändra världen och ha så hög lön som möjligt. Jag hade allt det där, men jag kunde inte tillräckligt och var inte redo för det ansvar som det handlar om.
— Då tror jag att man ska lära sig att koka det där kaffet – att börja som vaktmästare är inte helt fel. Många vill och vill lite för fort. Precis som jag. Jag tror det tar tid att hitta sin plats – och att man på vägen, helt utan prestige, ska försöka lära sig så mycket som möjligt oavsett vad det handlar om.
