Kim W. Andersson är serietecknare i grunden, och även när bilderna lämnar seriesidan följer berättandet med. När han började skriva egna serier drogs han mot skräck och romantik, ett mörkare och känslomässigt uttryck som med åren hittat fans över hela världen. Serieromanen Alena blev långfilm och hans böcker har getts ut i tolv länder, bland annat av Dark Horse Comics i USA och Glénat i Frankrike. Varför det blev just skräck är ett kaninhål han helst undviker att hoppa ner i.

– När jag väl började skriva mina egna serier så blev det skräck och romantik. Varför vill jag nog inte dyka för djupt i, med risk att jag inte kommer upp igen! Men jag har alltid gillat skräckfilm och kände att det fanns stor potential för den genren i seriemediet. Det hade jag väl rätt i, jag hade en del framgång med mina skräckserier både i Sverige och internationellt.

Skräckfilmen var samtidigt bara en av de världar som formade honom. Som tonåring spelade Kim i dödsmetallband och drogs till skateboardkulturens grafik och gör-det-själv-känsla. Det är influenser som följt med snarare än något han plockar fram som referenser inför ett nytt jobb.

– Jag spelade i ett dödsmetallband i mina tonår, det är en estetik som jag tagit med mig. Och jag åkte skateboard, vilket också följt med.

I dag kan bilderna hamna på allt från ett bokomslag till en skateboard eller ett plektrum, men Kim ser inte de olika formaten som separata världar. Serietecknandet ligger fortfarande under mycket av det han gör, inte minst i sättet att tänka kring vad en bild faktiskt måste kunna berätta på egen hand.

– Jag är ju serietecknare i grunden, även om jag gör mycket illustrationsuppdrag. Så allt jag ritar kommer därifrån, förklarar han.

Färgval som känns

Det märks framför allt i hur han tänker kring relationen mellan text och bild. Kim vill att bilden ska bära en stor del av berättelsen redan innan läsaren kommer till repliker och textrutor. Texten får gärna lägga till något som inte syns, men den ska inte behöva fungera som en förklaring till det teckningen inte lyckats förmedla.

– Jag lutar mig mycket mer åt bilderna än åt texten i mina serier. Jag tror man kan läsa de flesta av mina serier genom att bara titta på bilderna och ändå hänga med ganska bra. Sedan ska texten lägga på ytterligare en dimension till berättelsen, inte rädda bilden eller förklara vad du försökt teckna.

Färgvalen har en lika tydlig funktion i berättandet. För Kim handlar färg mindre om att fylla bilden och mer om att påverka hur den känns.

– Jag är ganska sparsmakad när det kommer till färg. Färg måste man respektera väldigt mycket när man håller på med berättande bilder. Det är inget man läser utan något man känner. Färg kan verkligen vara ett väldigt starkt vapen om man använder det rätt.

Att röra sig mellan olika uppdrag ger honom fler möjligheter att bygga vidare på samma bildvärld. En figur kan dyka upp i ett nytt sammanhang och ett kommersiellt samarbete få en koppling till ett eget projekt.

– Allt är kul att rita så länge jag får göra det på mitt sätt. Jag tycker om att koppla ihop mina olika projekt och världar.

Tillbaka till skatekulturen

Samarbetet med Streetlab för honom tillbaka till en miljö som fanns där långt innan illustrationen blev ett yrke. Skatebutiken i centrala Malmö har sedan starten vid millennieskiftet blivit en naturlig samlingsplats för stadens brädåkare.

Butikens grundare Fredrik ”Benhög” Nilsson och Kim har hängt sedan barndomen. Medan Kim satt vid rampen och ritade var Benhög den som faktiskt kunde åka. Med åren har han byggt upp Streetlab till något Kim ser som betydligt större än bara en butik.

– Jag har känt Benhög sedan barnsben. Han var bäst på skateboard när vi växte upp, så jag har länge varit ett fan av vad han har byggt upp med den butiken. Det är så mycket mer än en affär, det är riktig skatekultur. Utan Streetlab och Benhög hade Malmö sett helt annorlunda ut.

För Kim är det alltså välbekanta vatten att navigera i. Kim drogs redan som ung till den råa, handgjorda grafiken och till hur illustration, musik och kläder flöt ihop. Själva skateboardåkandet gick det sämre med.

– Jag älskade estetiken och gör-det-själv-känslan i skatekulturen när jag växte upp. Jag blev aldrig särskilt duktig på att åka men jag satt på rampen och ritade i stället.

Först senare har han kunnat sätta namn på en del av det som fastnade då. Jim Phillips, vars bilder blivit en ikonisk del av skateboardkulturen, hör i dag till de konstnärer Kim lyfter fram när han ser tillbaka på sina influenser.

– En konstnär som Jim Phillips har jag förstått på senare år varit en stor inspiration för mig. Nästan lika mycket som mina serieskaparhjältar: Jaime Hernandez, Frank Miller och Junji Ito.

Skateboardgrafik, amerikanska alternativserier, mörka superhjälteserier och japansk skräck hamnar bredvid varandra utan någon tydlig gräns. Samma sak syns i Kims egen portfolio, där ett nytt format gärna blir en chans för bildspråket att ta outforskade vägar.

Gitarrer, Japan och ett tecknat band

Musiken har på senare år också lett till en rad samarbeten med gitarrmärken. Kim spelar själv gitarr och har arbetat med bland andra japanska Animals Pedal och One Control. Flera av samarbetena har inte heller börjat med att någon ringt honom – Kim har själv hört av sig till företag han velat jobba med. Pickboy är ett sådant exempel.

– Jag kontaktade Pickboy och frågade om de ville göra något tillsammans. Jag spelar gitarr och jag gillar att jobba med gitarrmärken, inte minst i Japan. Jag älskar Japan och det är härligt att känna att man har kontakt med landet även när man inte har chans att åka dit.

När Pickboy föreslog samlarkort som format öppnade sig möjligheten att väva in ännu ett av Kims projekt. Dead Exes är hans eget tecknade punkband med karaktärerna Duncan, Penny och Astrid i strålkastarljuset. Det är inte enbart en bildmässig lek – Kim gör även bandets musik.

– På senaste tiden så är det mycket med mitt band Dead Exes, så fort jag gör ett uppdrag åt någon så försöker jag se till att de är med på ett hörn. Dead Exes är alltså ett seriefigursband, som Gorillaz. Men jag gör också musik till dem tillsammans med musikerna Ängie och Skoj.

På Pickboys samlarkort fick figurerna en naturlig plats. Det lilla formatet knöt ihop gitarren, illustrationen och det fiktiva bandet, och samarbetet verkar bara ha tagit sin början.

– Det var deras idé att göra samlarkort och det var en idé jag gick igång på väldigt mycket! Självklart kopplade jag in Dead Exes i det projektet och det var bara kul att göra. De fyller ju 60 år snart så då ska vi göra fler grejer tillsammans.

För mer av Kim W. Andersson, besök kimwandersson.com och instagram!

Alla bilder: Kim W. Andersson.