Gustav Forsberg är producent och regissör i det egna produktionsbolaget Programverket, med lokal på Allhelgonagatan 5, på Söder i Stockholm.

– De två första festivalerna hade vi detta kontor som vårt högkvarter för möten, plus ett antal arbetsplatser för alla som jobbade med Tempo. Festivalen drevs som egen juridisk enhet, med sin egen ekonomi etcetera, berättar han.

I år går 23:e upplagan av Tempo.

På grund av covid-19 var festivalen 2021 ”nästan helt digital”, med ett bantat antal fysiska platser. Men i år hoppas Ulrika Bandeira att de återigen får visa film som vanligt på biograferna.

Den som vill kan dock även i år ta del av innehållet digitalt, tack vare ett samarbete med Draken film.

– Vilket också möjliggör att vi kan visa film för en publik över hela landet, berättar hon.

Som programchef är det Ulrika Bandeira som tillsammans med en grupp kollegor väljer vilka dokumentärer festivalen visar.

– Vissa får vi in genom olika tävlingar, och andra hittar vi själva, främst på internationella festivaler.

Dokumentärfestivalen rymmer flera olika genrer från Sverige och världen.

– Och i år har vi även dokumentär scenkonst i programmet! Så jag vill också tipsa om att man inte ska missa föreställningen Tusen bitar – en cold case-tragedi av teatergruppen Lumor. Och vill man djupdyka ännu mer i programmet kan man lyssna in sig på Tempopodden som vi gör i samarbete med Munck studios.

Ett par av hennes egna favoriter på festivalen nu i mars är utländska produktioner, men de och andra internationella bidrag är hemliga fram till programsläppet den 9 februari.

I intervjun nämner Ulrika Bandeira att även foto och radio finns representerat, och vi kan nog ta oss friheten att säga att det var så det började. Med radio.

I mitten av 1990-talet jobbade Gustav Forsberg som realisatör på Sveriges radios dokumentärredaktion. 1994 sjösatte han radiobio på biografen Zita under en helg.

– Med massor av dokumentärer som spelades upp i biosalonger. Bara ljud! Duken var belyst av ett enkelt ljusspel. Många i publiken blev gripna av att sitta tätt tillsammans och svepas in av radiodokumentärer som får oss att göra filmen i huvudet. Vi är ju så tränade att se läskiga filmer men få har något utvecklat skydd för radiodokumentärer på bio, förklarar han.

Några år gick, så kom 1998 – med Stockholm utsett till Europas första svenska kulturhuvudstad. En ambulerande titel, som bär med sig uppdraget att under året visa upp landets kultur för Europa.

– Agneta Morberg (koordinator och senare festivalchef för Tempo dokumentärfestival, reds. anm.) frågade mig om vi inte skulle göra radiobio igen. Men jag var då så trött på höga murar mellan olika dokumentära uttryck. Så en morgon fick jag idén att ha en bred dokumentärfestival med film, radio, tv, foto, text och så vidare.

Nu var det länge sedan Gustav Forsberg slutade jobba med festivalen.

– Men jag har gått på varenda Tempo-festival och smyger med glädje omkring inkognito. Så glad att så många lagt ner själ och hjärta i festivalen.

Vill du skicka in ett bidrag till någon av tävlingarnan, tror Ulrika Bandeira att det kanske kan bli svårt att hinna med en långfilm att lämna in redan till nästa år.

Men det finns kortare format.

– New doc eller Tempo short award. Eller varför inte satsa på vår roliga radiotävling Short dox radio! Där söker vi Sveriges bästa ljuddokumentär på max 3 minuter, förklarar hon.

För dem som redan är inne i branschen finns tävlingen Tempo pitch, för oss andra finns tre svenska filmtävlingar.

– Tempo documentary award, Tempo short award och New doc. I alla tävlingar söker man med en film. I Tempo documentary Award tävlar svenska dokumentärer som är minst 50 minuter långa. Vinnaren får 75 000 kronor. I Tempo short award vill vi ha kortfilmer på upp till 30 minuter. Där vinner man 25 000 kronor och dessutom tid i ljudstudio för sin nästa film. New doc är vår tävling för oetablerade dokumentärregissörer. Där har vi inga längdbegränsningar och vinnaren får 40 000 kronor.

Ulrika Bandeira berättar att ansökningarna brukar vara öppna från september till mitten av november. Hon påpekar att det går bra att skicka in projekt även om till exempel grading eller någon scen fortfarande saknas. Bara du beskriver vad som fattas ”så att vi vet vad vi ska bedöma”.