Hej då och tack för allt Veneer!

TEXT 

Camilla Buch

PUBLICERAD 

2018-08-31
Min bror är ölfantast. Och särskilt öl från Belgien. Efter alla resor dit har han utvecklat en teori. Den är följande: ju sämre kvalitet på etikettens tryck och större differens i placering på flaskorna desto bättre öl. Teorin är baserad på att bristerna i tryckkvalitet och etikettering skvallrar om bryggeriets småskalighet och därmed (förhoppningsvis) fokus på innehållet i flaskan istället för tjafs som snygga etiketter eller att de sitter rakt.

Hur hamnade vi här?

Efter andra världskriget blev Sverige världens modernaste land. Industrin rusade, städerna växte, folkhemmet byggdes. Fattigdomen och smutsen revs. Mjölken som tidigare kom i flaskor kom utan bakterier i patenterade Tetra Pak. Äggen var kontrollerade och stämplade. Och köttet man tidigare köpte av den lokala slaktaren köptes vakuumförpackat på Konsum. Massproducerat, konserverat och standardiserat var lika med bäst. Närodlat, lokalt och från mindre producenter tillhörde det gamla, fattiga Sverige. Och det samma gällde förpackningarna. Geniala förpackningslösningar tryckta i världens modernaste pressar på glossy material.

Och så här var det. Tills för 10-15 år sedan. (Ja, jag generaliserar lite.) 

Då skulle osten helt plötsligt köpas av nån lokal bonde på Österlen. Snabbmaten skulle ätas på en riktig restaurang, driven av hamburgar-konnässörer. Korven gjordes av engelsmän i en källare och brödet bakade man själv. Och där stod multisarna och undrade hur de skulle tackla det här. Man kan ju knappast börja handtrycka utomhusreklamen, tuberna, burkarna i miljontals exemplar?

Veneer – our saviour

Veneer designades 2012 av Ryan Martinson på Yellow Design Studio i Sanibel, Florida. Det är ett snyggt och väldigt funktionellt rubriktypsnitt (någorlunda säreget, med ett gäng skärningar och lite roliga glyfer som bonus).

Veneers styrka är bristerna.

Konturerna är ojämna och färgen täcker inte helt. På så sätt efterliknar Veneer väldigt framgångsrikt ett bristfälligt screentryck eller en gammal tryckpress på sista versen. Nåt sånt man kanske använder för etiketterna i ett litet bryggeri. Självklart var inte Veneer det första typsnittet med såna egenskaper, men oj, vad populärt det blev (se galleri). McDonalds, Wasa, Kavli, Que Pasa, Korvbrödsbagaren, Brewdog, Red Stripe.

Och jag förstår det. Veneer är ett självklart val om man vill åka på craft- och hantverksvågen. Det är snyggt, tydligt och ger en känsla av att mjukosttuben, brödpåsen eller bärsen kanske tillverkats på ett lite mindre ställe än vad det faktiskt gjort. Sen kan jag tycka det är en smula ironiskt att man på toppmoderna tryckerier i världens modernaste land simulerar gamla tiders papperskvalitet och bristfällig färgåtergivning. Men det är väl kanske det som är poängen. På vägen hit glömde vi bort charmen i det småskaliga. Omsorgen i innehållets kvalitet som kompenserade att nån etikett kanske hamnat på sniskan.

Och nu står vi här med Veneer på var och varannan produkt. Men nu räcker det. It’s over. Min typografiska bägare rann över när jag skulle köpa en limpistol i somras och upptäckte att byggvaruhuset Woody använder Veneer i sin kommunikation. Ett byggvaruhus som kommunicerar med färg som bitvis inte täcker?

Hannes Persson
Art director / Søder
Använde Veneer på några utomhusskyltar 2014