Idag bor typsnittsdesignern Nina Stössinger i New York sedan tio år tillbaka, men är ursprungligen från Basel i Schweiz. När hon berättar om sin resa står det klart att vägen inte varit spikrak. De första stapplande stegen in i designvärlden började med en utbildning i multimediedesign i Tyskland. 

– Där och då hade jag ingen aning om att rita bokstäver var ett faktiskt yrke. Men redan under min första kurs i att rita bokstäver och utforska dess proportioner blev jag kär – det blev helt uppenbart att det var det här jag skulle ägna mig åt!

Sagt och gjort. Efter examen packade hon väskorna och flyttade till Schweiz där hon öppnade en egen studio, som hon drev i fem år. Hon kände sig dock inte helt klar med att vidareutveckla sina kunskaper och begav sig därför till Nederländerna för fortsatta studier i typsnittsdesign. Efter studierna följde ett par års arbete innan det återigen var dags att packa väskorna för nya äventyr – den här gången över Atlanten. 

– 2016 flyttade jag till New York för att arbeta heltid med typsnittsdesign. Jag har varit väldigt lycklig här, säger hon.

Hon berättar att hon under den första tiden i det nya landet kände det som att hon befann sig i ett parallellt universum. Mycket var sig likt på ytan, men de annorlunda kulturella underströmmarna gjorde sig snabbt påminda.  

– När det gäller bokstavsformer och visuell kultur har det varit märkligt att se hur historien utvecklades annorlunda under förra seklet: den är mer sammanhängande, inte avbruten av två världskrig. Den typ av handtextningsstil som inspirerade Cassis fanns inte bara i USA, utan fortsatte faktiskt att utvecklas längre in på mitten av 1900-talet, och jag hittade fler referenser som påverkade mitt arbete med Cassis, säger hon.

Ur ett större perspektiv menar Nina att flytten till New York öppnade hennes sinne för andra sätt att tänka kring bokstavsformer och visuell kommunikation. Mycket av det kommer ur det friare sättet att se på design och hur olika stilar och tidsepoker blandas där. 

– I New York finns det egentligen ingen enhetlig idé om ”hur man ska designa”. Skyltning och handtextning i det offentliga rummet är ibland professionellt utförd med modern teknik, och ibland handmålad för decennier sedan. Ord kan vara klottrade på något gammalt och trasigt med en sprayburk eller tuschpenna utan någon vidare eftertanke. Mycket av den typografin hade jag initialt dömt ut som ”dålig”, när den egentligen är effektiv i sitt uttryck. 

Som exempel tar hon upp ett samarbete hon nyligen gjort med typsnittsdesignern Kel Troughton på ett fanzine, som samlar på handgjorda ”No Parking”-skyltar. Texterna är ofta aggressivt nedklottrade med sprayburk på garageportar lite överallt över staden – något som inte alls förekommer i Basel.    

– Jag tycker att det är både roligt och fascinerande att se variationen och livet det tillför stadens visuella landskap. Jag tror att professionell design har mycket att lära av den mångfalden och energin.

Lärare på Yale School of Art
Vid sidan av det egna arbetet undervisar Nina i typsnittsdesign på Yale School of Art. Det är den äldsta professionella konstskolan i USA och ofta rankad som världens främsta skola inom fine arts. Kursen hon undervisar i är en introduktionskurs till typsnittsdesign, vilket passar henne perfekt. 

– Jag får ta studenter som tidigare bara har använt befintliga typsnitt med bakom kulisserna i hur typsnitt faktiskt skapas. Enligt min erfarenhet kan det vara oerhört kraftfullt att lära sig hur man gör typsnitt – det tydliggör vad som får typografi att fungera, eller fallera, och varför vissa typsnitt lämpar sig bättre för specifika uppgifter än andra. 

Att få den insynen tidigt menar hon skapar en större uppskattning och förståelse för de många kreativa valen som görs i typsnittsprocessen. 

– Därför tror jag att det finns stora fördelar med att lära sig om typsnittsdesign även för studenter som sedan återgår till att arbeta med redan existerande typsnitt.

Att utveckla sin personliga stil
Vare sig man arbetat med typografi i många år eller är helt ny på området är man som typsnittsdesigner under ständig utveckling. Med en välrenommerad lärare i ämnet vore det nästan tjänstefel att inte be om Ninas bästa råd i hur man utvecklar sin personliga stil. 

– Jag tycker att det finns ett stort värde i att odla en bred palett av influenser och referenser – det jag brukar kalla för en “inspirationsgryta” i sitt eget huvud. Titta glupskt. Lär nyfiket. Samla på sådant som talar till dig, även om du inte vet där och då vad du ska göra med det – svaren kan komma senare.

En frestelse som är lätt att ge efter för är att hamna i en ekokammare av rådande trender. Här menar Nina att man i stället ska sträva efter att vara den som skapar nästa trend, eller helt enkelt skapa något som är eget och unikt.

– Sök referenser utanför internet, i det offentliga rummet, på oväntade platser. Även äldre, historiska arbeten kan kännas spännande och nya om de träffar rätt ton och ligger utanför de stilar som ständigt refereras och upprepas, säger hon och lägger till:

– Med det sagt har jag kommit till insikten att man egentligen inte behöver försöka utveckla en personlig stil: din egen smak och dina preferenser kommer att lysa igenom oavsett vad du gör. Inom typdesign leder ett fokus på att skapa arbete som är bra och relevant automatiskt till en punkt där det du gör både är bra och ditt.

Sans-seriffen Cassis
Hösten 2014 satt Nina på ett plan. De senaste åren hade spenderats i Haag, Nederländerna, där hon studerat TypeMedia. Med en examen i handen hade hon nu ställt in siktet mot Norge. Efter en lång period där hon varit försjunken i examensarbetet Mica (utgivet av Monokrom under namnet Nordvest), en komplex text-serif, längtade hon efter att göra något nytt och annorlunda för att rensa sinnet. En ”palate cleanser”, som hon själv beskriver det.

Med pennan mot pappret i flygplansstolen började de första dragen mot vad som skulle komma att bli sans-seriffen Cassis. Det skulle dock dröja tolv år innan typsnittet var färdigställt. 

Nina berättar att Cassis i huvudsak är inspirerat av äldre gatuskyltar och handtextning hon spanat in på stan. Framför allt gatunamnskyltarna i Antwerpen i Belgien, men också äldre exempel från hemlandet Schweiz.

– Jag ville fånga det de uttryckte: geometriska former med attityd, med mindre polering och mer råhet än de flesta andra geometriska sans-seriffer jag hittills sett. 

Hon berättar att när hon började rita på Cassis var det mer av en impuls som hon kände att hon behövde följa snarare än ett medvetet beslut. Redan innan hon började rita hade hon en klar bild av hur hon ville att det skulle se ut: 

– En geometrisk sans; öppna, dynamiska kurvor med vertikalt avskurna avslut; generöst proportionerat men kompakt, optimerat för något större grader; enkel och distinkt, utan att vara tråkig. Jag ville att det skulle kännas hantverksmässigt snarare än akademiskt – förmedla självsäkerhet före elegans.

Studerar man Antwerpens gatuskyltar från förr är bokstäverna byggda på ett förhållandevis ”icke-typografiskt”-vis, vad var det i stilen som fångade dig?

– Den visuella miljön i Schweiz vid den tiden var ganska homogen och polerad; det fanns en generell uppfattning om att visuell kommunikation i det offentliga rummet skulle vara professionellt utförd, och därför följde det mesta liknande idéer om proportion, komposition, avstånd och visuell balans. Väldigt många rena sans-seriffer. Funktionalitet och att minska friktion var centralt.

Vidare menar hon att det var just den bakgrunden som gjorde att hon charmades av skyltarna i Antwerpen, eftersom de gick totalt emot vad som då var praxis. Med enkla geometriska bokstavsformer, men som samtidigt stöter på friktion. 

– Med friktion syftar jag på glappet mellan att göra en form perfekt symmetrisk och geometriskt balanserad, och att göra den trovärdig som bokstav. Det är ofta inte samma sak. Även i en geometrisk design måste man göra en rad optiska korrigeringar för att undvika synvillor och arbeta inom etablerade konventioner kring proportioner och så vidare, säger hon och lägger till:

– Det fanns något naivt över dessa bokstäver som jag upplevde som uppfriskande, i kontrast till den professionella perfektion jag var van vid. 

Hur skilde sig ditt arbetssätt med Cassis från hur du arbetade med ditt mer analytiska serifprojekt på TypeMedia?

– Inför arbetet med Cassis gjorde jag egentligen ingen riktad research eller skissande för att lista ut den exakta designen; när jag började rita hade jag redan en ganska tydlig bild av hur jag ville att den skulle se ut. Jag använde exempel och referenser som jag redan kände till och ritade i stort sett utifrån mitt minne av dem och min mentala bild av det nya projektet. Det var alltså mycket mindre strukturerat och betydligt mer intuitivt.

Förutom att arbetet med Cassis var mindre strukturerat och mer drivet av intuitivitet utgjorde även längden av hela designprocessen en stor skillnad – något hon menar färgade hela typsnittet. 

– Cassis ritade jag i flera intensiva faser, men i perioderna där emellan la jag undan projektet helt och tittade inte alls på det. Jag tror att det gynnade det mycket. Varje gång jag återvände kunde jag se nya saker jag inte hade lagt märke till tidigare, och kunde gå in i en ny omgång av redigeringar och vidareutveckling, säger hon. 

Den digitala miljön som brett ut sig allt mer gör att typsnitt som Cassis känns mer aktuella än någonsin. Många designers är trötta på slät perfektion och söker efter uttryck som har en råare och mer handgjord känsla. 

– På sätt och vis tycker jag att mitt arbete med Cassis bara har blivit mer relevant sedan jag började med det.

Hur Nina skapar sina typsnitt
Nina berättar att den kreativa processen när hon tar fram ett typsnitt skiljer sig åt beroende på om det är ett eget projekt eller för typsnittsstudion Frere-Jones Type där hon jobbar. 

– Jag kan arbeta med en kundanpassad design, eller bidra till en familj som huvudsakligen är designad av någon annan i teamet (oftast vår design director, Tobias Frere-Jones); i de fallen finns det fler ramar eller redan etablerade koncept att förhålla sig till.

– När det gäller egna projekt utan en tight deadline tillbringar jag mycket tid med att låta idén gro i mitt huvud, och när den börjar ta form måste jag testa den i praktiken.

I båda fallen börjar hon dock alltid med att rita en liten uppsättning bokstäver – oftast versalerna H, O, D och gemenerna n, o och p – för att skissa fram de grundläggande proportionerna och egenskaperna. När det som tar form börjar se lovande ut lägger hon till några fler ”enkla” eller närliggande bokstäver, som i, l och h. 

– Det gör att jag kan se designen i faktiska ord, något jag upplever gör stor skillnad. Därifrån fortsätter jag att iterera och gradvis utöka teckenuppsättningen.

Även om hon föredrar det hantverksmässiga i att rita för hand menar hon att merparten av processen sker digitalt, som hon upplever smidigare. 

– Jag börjar vanligtvis direkt i digitala verktyg (jag arbetar i RoboFont). Jag gillar att skissa för hand när jag fortfarande klurar på formerna, särskilt när de är mer komplexa. Men att rita digitalt i en typsnittsredigerare gör det så mycket enklare att testa bokstäverna i sitt sammanhang, vilket enligt mig är avgörande, säger hon och lägger till:

– Typsnittsdesign handlar egentligen inte om att skapa bokstäver som ser snygga ut var för sig. Ett bra typsnitt behöver utgöras av en uppsättning delvisa former som tillsammans bildar en harmonisk helhet, oavsett i vilken ordning de kombineras.

Ninas inre inspirationsgryta
Nina menar att hon sällan arbetar analytiskt när hon tar fram egna typsnitt – så hur ser den intuitiva processen ut i praktiken?

– Jag brukar säga att jag kokar en inspirationsgryta i mitt huvud, eller kanske borde jag kalla det alfabetssoppa. Jag tittar på bokstäver i princip hela tiden. Inte bara i vårt bibliotek av referensmaterial på jobbet, utan som mest på bokstäverna runt omkring mig i vardagen: skyltning, handtextning eller trycksaker. Vi människor är konstant omgivna av bokstäver, och jag uppmärksammar dem förmodligen mer än de flesta andra gör. 

Hon lägger dock till att de där typsnitts-glasögonen inte alltid är helt praktiska i vardagen. Det händer att hon missar viktig information på skyltar för att hon är för upptagen med att analysera bokstavsformerna. I slutet av dagen åker allt ner i hennes ”inspirationsgryta”. 

– När jag sedan tänker tillbaka på fynden eller tittar igenom foton kan nya idéer väckas till liv; stilar eller egenskaper som känns intressanta att försöka integrera i dagens typografiska landskap. Jag hade önskat att jag hade en mer aktiv skisspraktik – men att ta många foton på bokstäver man hittar och tänka på dem i relation till varandra hjälper idéer att växa fram organiskt, avslutar Nina.

I Ninas värld är bokstäver aldrig bara bokstäver. De är spår av människor, platser och tidsepoker – och ibland början på ett nytt typsnitt. Nästa idé kan lika gärna gömma sig på en sliten garageport som på en gammal gatuskylt.
På nästa promenad, ta på dig typografi-glasögonen och studera din omgivning. Kanske hittar du nya referenser till din egen inspirationsgryta, som kan bli början på ditt bästa verk. 

Länkar:

Ladda ned Cassis

Studentarbeten från Yale School of Art

Ninas kommande föreläsning om Cassis i London