En sommardag för två år sedan låg illustratören Marcus-Gunnar Pettersson i soffan och stirrade i taket. Som hos de flesta kreativa hjärnor var tankarna överallt och ingenstans, och den här dagen ledde de honom in på barndomen och sätten man ritade och målade på då. Bland de han mindes allra mest var vikgubbar (de där teckningarna där man ritade en kroppsdel, vek och skickade vidare till en kompis som i sin tur gjorde nästa del utan att se den föregående). Trots att det var något han själv egentligen aldrig pysslade med.

– Som barn var jag den enda av mina vänner som ritade så det var inget jag gjorde tillsammans med någon annan. Inte ens sådant som vikgubbar. Det här projektet var kanske ett sätt att ta igen det? Säger han leende.  

Som en rolig grej gick han samman med några illustratörvänner som började skicka de vikta teckningarna mellan varandra. Han fick snabbt mersmak och började involvera fler och fler i projektet. 

– Det var så länge sedan jag hade gjort något som inte var ett uppdrag eller jobb. Jag ville känna genuin lekfull kreativitet. Göra något ”onödigt”.

”Charmen är överraskningsmomentet”
Med ett stort kontaktnät bestående av professionellt yrkesverksamma illustratörer och tecknare var det inte särskilt svårt att rekrytera folk. De flesta hade nostalgiska minnen av vikteckningarna och tyckte att det var en lika kul idé som Marcus-Gunnar. Han tog även tillfället i akt att involvera några av sina gamla barndomsidoler, som Eva Eriksson och Sven Nordqvist.

På varje teckning medverkar fyra illustratörer med var sin del. För att bestämma vilka som skulle grupperas och med vilken kroppsdel drog Marcus-Gunnar lott.

– Jag insåg snabbt att om jag skulle ”tänka ut” grupperingarna så skulle det inte bli lika kul. Om det blir för uppstyrt tappar man essensen av vikgubbarna. Charmen är ju överraskningsmomentet, att det skaver lite, och kan bli hur som helst.

När de första tillfrågade plötsligt hade blivit över 200 stycken fick Marcus-Gunnar sätta stopp för att också kunna få ihop det hela. Det stora intresset kring teckningarna hade fått honom att börja fundera på hur han kunde göra något mer av del hela. Ett sätt att få alla teckningarna att nå ut till allmänheten – och kanske till och med göra något gott på vägen.  

– Under projektets gång kom idén om att sätta ihop alla teckningar till en bok som ett sätt att dokumentera projektet till eftervärlden. Det är ju ett ganska bra nedslag i samtida illustration i Sverige, presenterat på ett lekfullt sätt.

Bok och utställning
Efter att ha fått avslag på fem olika projektansökningar sökte han i stället lyckan på insamlingssajten Kickstarter för att få ihop medel till förevigandet av vikgubbarna – vilket efter en tids kampanj gick vägen. I skrivande stund är Marcus-Gunnar tillsammans med vännen och formgivaren Daniel Bjugård i full gång med boken som planeras släppas i höst, genom ett samarbete med förlagen Bonnier Carlsen och Max Ström.

Läs också: Magiska illustrationer i föränderliga uttryck

I samband med boklanseringen kommer det även att hållas en vernissage den 30:e november på Sergelgatans konsthall i Stockholm. All vinst som projektet genererar kommer att gå till organisationen MiND, som är en förening med uppgift att främja psykisk hälsa.

Hur arbetet gick till
Att få 219 illustratörer att med- och samverka i ett och samma projekt kan te sig som en logistisk mardröm. För att göra det så smidigt som möjligt för de medverkande skickade Marcus-Gunnar ut ett litet kit till var och en med frankerat emballage i olika storlekar, info om pappret och en beskrivning av hur man gör vikgubbar. Man ritade sin del, vek och skickade vidare till nästa person.

Trots det uppstod en del frågetecken i projektets uppstart. När han skickat det första brevet med instruktioner fick han Jan Lööf i luren.

– Han ringde hem till mig och undrade vad i hela friden jag menade med att man skulle ”lägga emballaget i emballaget”. ”Vilket emballage är vilket?”, säger han och skrattar.

– Men nu två år senare har jag fått tillbaka alla vikgubbar, så något blev ju rätt. Jag är både glad, imponerad och tacksam över slutresultatet, och resan dit har varit rolig hela vägen.  

Alla medverkande i projektet