Det finns en viss ironi i att Linn Fritz i dag framför allt arbetar med stillbilder. När hon utbildade sig inom Motion Graphics på Hyper Island 2013 var det rörelsen som stod i centrum, och under de första åren i branschen arbetade hon med att animera sådant som andra redan hade ritat och formgivit.

På ett sätt innebar det att hon lärde sig animation baklänges. Bilden fanns redan där. Uppgiften var att lista ut vad den kunde göra.

– Varje gång jag började på ett projekt var designen eller illustrationerna redan färdigställda i stillbilder. Då fick jag börja tänka: Hur ska den här karaktären röra sig? Hur ska den här bollen studsa?

Det sättet att tänka har hängt med, även om tyngdpunkten i hennes arbete successivt har förflyttats från motion graphics till illustration. Numera illustrerar Linn framför allt själv, medan hon i animationsprojekt ofta intar rollen som regissör och arbetar tillsammans med andra animatörer.

– I dag är det naturligt för mig att tänka i stillbilder eftersom min huvudsakliga syssla är illustration. Men även när jag jobbade mer med animation tänkte jag mycket i stillbilder.

Skillnaden mellan de båda formaten handlar därför mindre om två separata discipliner och mer om vad bilden behöver göra. En animation kan styra tempo, blick och dramaturgi på ett sätt som en stillbild inte kan. Samtidigt behöver rörelse inte betyda att allt ska fara omkring.

– Animation ger verkligen liv till en berättelse. Det är ett uttryckssätt som är extremt kraftfullt och hjälper till att förmedla både information och känslor. Det behövs inte ens mycket rörlighet eller många keyframes. Det är så vackert!

Stillbilden har andra styrkor. Linn lyfter särskilt fram redaktionell illustration, där bilden inte ensam behöver bära hela berättandet utan kan arbeta mot texten.

– Personligen tycker jag att stillbilder fungerar bäst som tidnings- och magasinillustrationer, eftersom texten redan står för berättandet. Det gäller också väldigt detaljrika illustrationer som har i uppgift att förmedla mycket information.

En stil född ur en begränsning
Linns bildvärld är i dag lätt att känna igen: starka former, färg, förenklade figurer och proportioner som gärna avviker från vad en anatomibok skulle rekommendera. Bakom det lekfulla uttrycket finns också en förkärlek för vardagens små absurditeter. Människor cyklar, äter, ligger i sängen, balanserar saker och hamnar i situationer där verkligheten har skruvats några varv åt sidan. Humorn är sällan själva poängen, men nästan alltid närvarande.

Det går att dra linjen längre tillbaka än till yrkeslivet. Som barn var Linn blyg och använde tecknandet för att bygga egna fantasivärldar, där saker inte behövde följa verklighetens regler. Men den visuella form som världen senare fick har en mer praktisk bakgrund.

– Min första inspiration kom nog från motion graphics-stilen runt 2013–2016, blandat med att jag inte kunde teckna anatomiskt korrekta figurer. Det gjorde att alla karaktärer jag skapade hade lite konstiga proportioner.

Det som började som en begränsning blev med tiden en tillgång. Bakgrunden inom motion graphics satte också sina spår. Enkla former lämpar sig väl för animation, där figurer ska kunna böjas, förflyttas och sättas i rörelse. Linns tidiga formspråk var mer renodlat vektorbaserat och byggdes i Illustrator. I dag är tecknandet friare, linjerna lösare och det illustrativa uttrycket mer framträdande.

Men hon är samtidigt försiktig med tanken på ”en stil” som något som ska låsas fast. Efter år inom motion graphics, animation, design och illustration ser hon sitt uttryck snarare som summan av människor och projekt hon arbetat med.

– Min stil har växt fram genom alla år jag har arbetat inom motion graphics, animation, design och illustration tillsammans med fantastiska och extremt talangfulla kreatörer och studior. Man plockar nog upp några bitar här och där från alla projekt man arbetar på.

Att bli igenkänd är värdefullt för en illustratör, men igenkänning kan också bli en bur om varje nytt uppdrag förväntas se ut exakt som det föregående. Linn försöker hålla den dörren öppen.

– Jag har lite olika stilar, tror jag. Det är svårt att alltid göra samma sak eftersom det kan bli tröttsamt, och jag vill behålla min kärlek till skapandet. När jag tecknar personliga projekt gör jag det med ett slarvigare uttryck och experimenterar mer eftersom jag inte har någon kund att rätta mig efter.

Det är också i de egna projekten som ett friare uttryck kan prövas utan att först behöva passera brief, feedback och godkännanderundor. För en kommersiell illustratör är det inte oviktigt: portfolion visar inte bara vad man har gjort, utan fungerar i praktiken som en beställningskatalog för vad man vill göra mer av.

Det sammanfattades en gång ganska effektivt av en av Linns tidigare chefer.

– Han sa: ”Create the work you want to get hired for.” Det har jag alltid haft i bakhuvudet. Om en kund gillar min portfolio så anlitar de oftast mig för att de vill ha det de ser.

Och vissa missförstånd går därmed att undvika redan innan första mötet.

– En kund hade aldrig kommit till mig för en renässansmålning eftersom det inte finns något i min portfolio som pekar på att jag kan skapa något sådant.

Hellre många lösa skisser
När ett uppdrag väl landar börjar Linn långt från den färdiga, färgstarka bilden. Processen är skisstung och rör sig mellan papper och digitala verktyg. En brief eller artikel bryts först ned till en lista över sådant hon tycker är viktigt. Därefter växer listan till en mindmap med ord, bilder, associationer och skisser.

Först då börjar hon formulera de faktiska bildidéerna. Här arbetar hon efter en princip som går på tvärs med frestelsen att presentera något snyggt så snabbt som möjligt.

– När jag arbetar mot kund brukar jag tänka ”quantity over quality” med skisser. Jag skickar oftast över väldigt många lösa skisser i stället för en jättedetaljerad skiss, och det arbetssättet har visat sig vara väldigt omtyckt.

Skissen används alltså inte som en halvfärdig version av slutbilden, utan som ett sätt att snabbt testa idéer. Kunden får reagera på koncept och komposition innan timmar har lagts på detaljer som ändå kan ryka i nästa feedbackrunda.

När riktningen är vald färdigställer Linn illustrationen och presenterar olika färgalternativ. Vid animation växer samma grundprocess snabbt till något större.

– Då tillkommer storyboard, styleframes, animatic, ljuddesign, rough animation och färdig animation. Processen ser liknande ut, men tar mycket längre tid och innehåller fler steg.

Det är också här hennes roll som regissör blir tydligare. Att Linn kan illustrera och förstår animation betyder inte att hon ska göra varje bildruta själv. I större projekt handlar arbetet snarare om att hennes visuella riktning ska leva vidare genom animatörer och ljuddesigners.

London, Sydney, Amsterdam – och nästan inga svenska kunder
Sedan 2015 har Linns yrkesliv till stor del utspelat sig utanför Sverige. Efter flytten till London arbetade hon först på animationsstudio och började därefter frilansa in-house hos olika studior. Senare följde Sydney och numera Amsterdam.

Med åren har uppdragen kommit från bland andra Apple, Nike, Spotify, MTV och Wired. Den internationella karriären har blivit så konsekvent att frågan om skillnaden mellan svenska och utländska illustrationskunder nästan faller på sin egen premiss.

– Jag kan inte ge ett rättvist svar på den frågan eftersom jag bara har samarbetat med en svensk kund genom åren.

I dag spelar den egna adressen mindre roll för vilka uppdrag som dyker upp. Kunderna finns framför allt i Storbritannien, USA och Asien.

– Jag skulle jättegärna vilja samarbeta med svenska kunder, men jag tror att jag inte riktigt är på deras radar eftersom jag bor utomlands.

Den geografiska friheten innebär däremot inte att varje uppdrag automatiskt passar. Innan ett projekt drar igång vill Linn veta vad kunden faktiskt förväntar sig – och om hon är rätt person för jobbet.

– Jag älskar att sitta ner med en kund och diskutera fram och tillbaka. Sammarbeta fram ett verk – vilket oftast är det som sker mellan mig och kunden. De brukar komma med bra feedback och input som jag inte har tänkt på, och tvärt om. Det blir en fin dans mellan oss.

Hon har heller inget principiellt motstånd mot att lämna det uttryck hon är mest förknippad med.

– Jag har arbetat på många projekt genom åren som inte alls ser ut som ”min” stil, så det har jag inga problem med. Jag ser det mest som en utmaning. Det enda jag är starkt emot är när en kund ber mig kopiera någon annan rakt av.

Från MTV till sängliv under pandemin
Bland uppdragen finns ett samarbete med MTV, där Linn fick skapa en identanimation som visades globalt på kanalen. Briefen gav henne ovanligt fria tyglar.

– Jag fick göra exakt vad jag ville och hade otroligt roligt. Jag fick enormt mycket hjälp av ljuddesignern Wesley Slover, som jag har jobbat mycket med. Han fick verkligen animationen att komma till liv.

Just ljudet är lätt att behandla som slutfinish i ett visuellt projekt, men i animation är relationen tätare. Tajming, rytm och tyngd kan förändras helt beroende på vad som händer i ljudbilden – även när själva rörelsen är densamma.

I ett senare projekt för amerikanska Food & Wine Magazine kombinerades Linns roller som illustratör och regissör. Hon skapade illustrationerna och regisserade animationerna, medan budgeten gjorde det möjligt att ta in animatörerna Melisa Farina, Joe Sparkes och David Stumpf.

– De lyfte verkligen hela projektet.

Ett annat favoritprojekt föddes ur en av pandemins mer vardagliga konsekvenser: plötsligt användes sängen till ungefär allt utom bara sömn. Byrån Big Day Agency och madrassföretaget Casper bad Linn skapa en serie animationer för sociala medier, byggda kring olika situationer som alla utspelade sig på en Casper-madrass.

– Det är ett projekt som ligger mig varmt om hjärtat. Vi vann också guld i San Diego Awards för sociala medier.

Animationerna gjordes av Joe Sparkes, som förutom att vara animatör också är Linns pojkvän.

När alla illustratörer förväntas kunna animera
Att kunna röra sig mellan illustration och animation har gått från att vara en specialkombination till något Linn upplever allt oftare förväntas av illustratörer. En viktig anledning är inte särskilt romantisk: pengar.

– Jag skulle säga att alla illustratörer förväntas kunna animera på ett eller annat sätt, speciellt eftersom budgetarna krymper. Det betyder att man inte alltid kan anställa animationshjälp.

Problemet är att några sekunders rörelse sällan avslöjar hur mycket arbete som ligger bakom. Där kan finnas storyboard, styleframes, animatic, animation, ljud och otaliga beslut om tajming.

– Det saknas en generell förståelse för hur extremt svårt och tidskrävande det är att animera. Det ingår såklart också i min arbetsuppgift att utbilda mina kunder för att skapa en bättre förståelse.

Här finns en dubbelhet i utvecklingen. Rörligt innehåll efterfrågas på allt fler ytor, samtidigt som budgeten inte nödvändigtvis följer med. För illustratören betyder det en bredare verktygslåda, men också fler kompetenser som ska rymmas inom samma uppdrag.

Linn ser samtidigt hur det visuella uttrycket är på väg åt ett annat håll. Efter år av polerade digitala ytor tror hon på en återkomst för det ofärdiga, skeva och handgjorda.

– Jag tror vi kommer se en mycket mer slarvig stil framöver. Slarviga skisser och illustrationer som inte är så perfekta, nästan för att kunna bevisa att man inte har skapat dem med AI.

Det är en tanke som vänder på en gammal digital logik. Där illustratörer tidigare kunde använda digitala verktyg för att få bort spåren av handen kan just de spåren nu bli en kvalitet i sig: ojämnheten, tvekan och linjen som inte riktigt beter sig som den borde.

För Linn är det inte någon främmande riktning. I de personliga projekten har hon redan sökt sig mot ett lösare och mer experimentellt tecknande.

Från skärm till ryggsäck
Dragningen mot det analoga är heller inte helt ny. 2021 fick Linn i uppdrag att skapa ett mönster till en limiterad Kånken för Fjällräven. I stället för att bygga motivet direkt på skärmen skar hon ut former i färgad cellofan och satte samman dem till ett abstrakt mönster. Resultatet hamnade sedan på ett objekt som kunde bäras omkring – en ovanligt konkret slutpunkt för en illustratör van vid digitala ytor.

Projektet pekar fram mot det Linn vill göra mer av nu. Hon har börjat undervisa i redaktionell illustration, men också söka sig vidare mot material och tekniker där bilden får lämna skärmen.

– Jag älskar verkligen mitt jobb och att alltid utmana och utveckla mig själv, både i processen och uttrycket. Just nu har jag börjat undervisa i illustration för tidskrift, vilket jag tycker är jätteroligt.

På fritiden har hon börjat med keramik. Yrkesmässigt lockar produkter och förpackningar.

– Jag skulle vilja arbeta mer med produkter och förpackningsdesign och börja experimentera mer analogt.

Det är lätt att läsa den rörelsen som en motreaktion mot ett allt mer digitalt bildlandskap, särskilt när AI samtidigt har gjort frågan om vem – eller vad – som faktiskt gjort en bild svårare att ignorera. Linn själv är försiktig med stora framtidsprognoser.

– Jag hoppas att jag kan arbeta vidare även fast AI har skakat om branschen väldigt mycket.

Det är en lågmäld formulering för en ganska stor fråga. Men hennes egen utveckling visar samtidigt hur svår en illustratörskarriär är att reducera till själva slutbilden. Under drygt ett decennium har Linn rört sig från motion designer till illustratör och vidare till regissör, samarbetat med animatörer och ljuddesigners och börjat undervisa andra. Nu dras hon mot keramik, produkter och analoga experiment.

Och någonstans där finns också en fin cirkel tillbaka till de där första åren som motion designer. Linn började sin karriär med att få en färdig bild framför sig och fråga vad den kunde göra härnäst. Den frågan verkar hon fortfarande inte ha tröttnat på.

För mer av Linn:
Linn Fritz på Instagram
linnfritz.com

Alla bilder: Linn Fritz.