Hur kom du på idén till projektet?
– Det började som en ren teckningsövning. Jag hade precis knutit ihop säcken med ett tidigare teckningsprojekt och tänkte att jag skulle öva på att rita ansikten i väntan på nya idéer. Jag började att bildgoogla, men det var svårt att hitta intressanta ansikten. Det var mest fotomodeller med vita tänder i kontorsmiljö. Jag har alltid varit mer intresserad av det vackra i det verkliga, vardagliga eller trista. Jag insåg plötsligt att jag hade glömt bort Instagram, där det ju finns en outsinlig källa med bilder av verkliga människor mot verkliga bakgrunder, selfies dessutom!
– Det kändes som en rolig twist och plötsligt var det ett potentiellt nytt projekt. Jag sökte på #selfie och fick 230 miljoner träffar! Om jag gick ur appen så var det omöjligt att hitta tillbaka till samma bild, den hade redan dränkts i det enorma flödet. Genom att studera utvalda selfies i detalj och tolka dem på mitt sätt tänkte jag att jag kunde skruva ner hastigheten i flödet och bekräfta för personer att jag verkligen sett deras bilder. Förutom underhållningsvärdet tycker jag att många spännande frågor väcks när jag jobbar med det här. Om exponering, självbild, det sociala kontra det privata jaget, konst och upphovsrätt.
Vad har du fått för reaktioner från de du målat av?
– Jag har fått mestadels positiva reaktioner. De flesta blir glatt överraskade! Många tillhör ju en ung generation som är vana vid att exponera sig och nätverka på internet. Men det har också hänt att någon dragit öronen åt sig, en ansåg att hen inte alls hade delat något med mig (jag brukar skriva “thanks for sharing”). Jag tror inte att alla är medvetna om vad en hashtag gör, att en bild från ett privat konto blir offentlig när du hashtaggar den. Några har blivit överväldigade och har börjat mailbomba mig med andra bilder de vill att jag ska rita av, och några har blockat mig eller gjort sina konton privata strax efter publiceringen. Det är ett intressant experiment som både exponerar mig och andra, och känns läskigt och jobbigt ibland, men mest kul!
Vad har du för tips när man som kreatör tappar inspirationen?
– Det är lurigt det där med inspiration, den kan komma varsomhelst ifrån. Är man tecknare skulle jag säga att det funkar bäst att bara börja rita något. Det sitter i handen. Handen ritar något, ett streck, som väcker en tanke som får handen att rita något annat – och så är man igång. Jag får ofta idéer när jag är ute och gör något, då är det bra att skriva ner dem i mobilen. Då har man att ta av när idétorkan kommer. Skissbok funkar på samma sätt, men själv är jag dålig på att alltid ha en med mig. Ofta kan en lösryckt idé byggas ihop eller om till något som passar uppgiften man fått senare. Jag ser det också som att idéerna kan behöva ligga till sig, de ligger och marinerar och plötsligt är de klara att användas!
