Ett stenkast från Götgatsbacken i Stockholm möter vi Parasto Backman i hennes designstudio Studio Parasto Backman. I ett decennium har hon bedrivit egen verksamhet och undervisar sedan tre år tillbaka på Konstfacks normkreativa masterprogram Visuell kommunikation.

Hur ser du på trender inom visuell kommunikation?
— För mig ligger intresset varken i trender eller motsatsen till trender. Mitt intresse ligger i att titta på det som inte får utrymme och varför. I min undervisning jobbar jag med masterstudenter och det är ju en plattform för fördjupning av vårt ämnesområde. En fördjupning kräver tid i motsats till trender, som kommer och går, ofta i en snabb takt. Med dagens strömmingar så är det just tid och fördjupning som jag tror vi behöver mer av.

 Finns det några specifika områden du ser tar mer plats detta år?
— Något jag önskar mer av är konstnärlig forskning. Visuell kommunikation har nyligen blivit ett eget ämnesområde (genom Vetenskapsrådet) inom just konstnärlig forskning, vilket öppnar en viktig dörr för vårt fält och kan utveckla ämnesområdet. Visuell kommunikation tar stor plats i vårt samhälle i dag inte minst i och med digitaliseringen – men det knasiga är att det inte finns någon direkt bevakning eller dialog kring vårt ämne. Jämför det med andra konstnärliga arenor så som konst, arkitektur, musik och litteratur. Effekten av konstnärlig forskning bidrar till fördjupad kunskap och ökad status i området.  

Utöver det strukturella, kan du ge oss en mer specifik spaning?
— Nej, haha.

 Att belysa maktstrukturer inom grafisk design – vad menar du med det och varför är det viktigt?
— Att belysa maktstrukturer handlar om att synliggöra de traditioner som dominerar vårt fält, och att ifrågasätta varför vi använder oss av så snäva referenser. Det handlar om att inte ta formmässiga beslut per default, utan veta varför jag gör vissa val. Till exempel som att oreflekterat utgå från den vita färgen som en neutral bas, vilket det ju inte är – alltså neutralt. Givetvis går det inte ut på att förkasta vissa normer och ersätta dem med andra, utan snarare att vi behöver släppa fram fler berättelser och synsätt. På så sätt kan vi spegla hela vårt samhälle.

 Behövs inte standardiseringar och strukturer av ren funktion?
— Egentligen ifrågasätter jag inte det, utan har en önskan om att det som anses ickenormativt i dag ska kunna samexistera. Jag är precis som alla andra påverkad av rådande maktstrukturer och förhåller mig dagligen till det, men använder detta förhållningssätt för att kunna utöka min egen palett. I dag finns det åtminstone en plattform för det här, det gjorde det inte för bara tio år sedan. Det är ju positivt!