Typsnittet som försvann i Themsen

TEXT 

Sara Wilk

PUBLICERAD 

2016-06-17
Historien om förlaget The Doves Press slutade med en bitter fejd – och att en av grundarna kastade alla typer av det egna typsnittet i Themsen. 100 år senare får Robert Green dyka i floden för att återuppliva The Doves Type.

Ordet besatt dyker upp flera gånger under mitt samtal med Robert Green i hans studio i London. För man måste nästan vara besatt för att återuppliva ett drygt 100 år gammalt typsnitt utifrån böcker, brevpapper och kataloger. Ett arbete som tagit honom fem år och som fortfarande inte är färdigt.

Typsnittet heter The Doves Type och togs fram efter en beställning av Thomas Cobden-Sanderson och Emery Walker, som drev förlaget The Doves Press. Tanken var att det skulle användas till alla deras böcker. Robert Green var dock ovetande om både förlaget och dess typsnitt fram till 2010.

— Jag höll på med ett personligt projekt och letade typsnitt på webben. Jag stötte på en sida ur The Doves Bible, utgiven i fem volymer åren 1902–1904. Men det fanns ingen digital version, så jag började nysta i den märkliga historien om förlaget och hur det kom sig att Thomas Cobden-Sanderson sänkte drygt ett ton typer av metall i Themsen. Det var en fantastisk historia och jag beslöt mig för att återskapa The Doves Type. Jag trodde att det skulle ta mig några månader, men fem år senare håller jag fortfarande på att justera det, berättar han och fortsätter:

— The Doves Press grundades 1900 av Thomas Cobden-Sanderson, som var bokbindare, och Emery Walker som var litograf, fotograf och drev ett tryckeri. Förlaget var inriktat på litteratur med kvalitet, Bibeln, Shakespeare och poesi av Tennyson, med mera. Cobden-Sanderson var vän med William Morris, det tongivande namnet i arts and crafts-rörelsen. Men han kom att betrakta Morris som en bakåtsträvare vad gällde typografi eftersom han använde sig av element från gotisk typografi. Morris gillade inte industrisamhället. Cobden-Sanderson däremot älskade ny teknik men hade också starka spirituella övertygelser och det kom att sätta sin prägel på The Doves Type och dess öde.

Thomas Cobden-Sanderson och Emery Walker ville ta fram ett typsnitt som var anpassat till den moderna tiden.

— Cobden-Sanderson var den som var mest engagerad i utgivningen, framför allt när det handlade om kvalitet på papper, bindning och tryck. Böckerna var dyra att tillverka, sålde dåligt och 1908 upplöste de sitt partnerskap och The Doves Press -upphörde att existera.

Återstod gjorde dock typsnittet – som vägde drygt ett ton – och det var Cobden-Sanderson som var i besittning av det, i alla fall rent fysiskt.

— Båda två var helt besatta av att få äganderätten över typsnittet. Det blev en juridisk tvist som slutade med att Thomas Cobden-Sanderson fick äga The Doves Type livet ut och att det efter hans död skulle övergå i Emery Walkers ägo.

Men så blev det inte. Istället började Cobden-Sanderson att ge sig ut på kvällsvandringar, 170 stycken enligt hans dagböcker, och han sänkte sakta men säkert hela typsnittet i Themsen. Vandringarna började augusti 1916 och avslutades januari 1917. Jag kommenterar att det är något nästan rituellt över det hela.

— Definitivt! Hans spirituella världsbild gick ut på att allting hängde ihop. Hans sätt att visa vördnad för skaparen var att själv skapa vackra böcker. Men också att förinta – men inte som vi förstår ordet. Han läste ofta om offer i Bibeln. Han offrade typsnittet genom att ge det tillbaka till jorden, till Themsen, till kosmos. Cobden-Sanderson såg typsnittet som konst och ville förhindra att Walker gjorde kommers av det och använde det i mekaniska tryckpressar.

Robert Green beslöt sig för att återuppliva The Doves Type.

—  Jag begav mig till The British Library för att studera böckerna. Det förvånade mig hur moderna de såg ut. Inte bara typsnittet, utan all den vita ytan och att de inte hade några illustrationer – vilket -annars var brukligt då. Jag köpte egna böcker på antikvariat och kom också över tryckta brevpapper och förlagskataloger. Därefter började det mödosamma arbetet.

— Då insåg jag att böckerna tryckts på fuktat papper, brevpapper och kataloger på torrt papper och att det ändrade utseendets karaktär. Dessutom är varje bokstav unik. Det finns inga fasta element som att man skulle få ett d om man vände på ett p. Det handlade hela tiden om avvägningar och justeringar.

2013 ansåg Robert Green att han hade en fungerande digital version och lanserade den kommersiellt via Typespec.

— Jag var ändå inte riktigt nöjd, så jag sökte upp min tidigare lärare i typografi på The Royal College of Art och hon sa: “Det är en del som inte stämmer och enda sättet att få det rätt är att leta reda på själva metallen”. Cobden-Sanderson beskrev i dagböckerna var han stod när han kastade i alltihop. Jag kontaktade hamnmyndigheterna och de föreslog att jag skulle skaffa licens och leta själv istället för att anlita dykare. Jag skred till verket sommaren 2014 och lyckades faktiskt hitta 151 bokstäver. Utifrån dessa har jag justerat en del och återlanserat den digitala versionen. Men jag är inte helt nöjd och kommer att fortsätta att jobba på det.

Den digitala versionen har sålt bättre än väntat.

— Det är dock inte så viktigt för mig. The Doves Type är mycket mer än ett gammalt typsnitt. Det är en felande länk i design-historien. I den heter det att arts and crafts-rörelsen följdes av art nouveau, följt av modernismen. Verkligheten var mer komplicerad.

— Cobden-Sanderson fick ett studiebesök av Henry van de Velde som 1905 grundade arts and crafts-skolan, som senare ersattes av Bauhausskolan. The Doves Type fick genom studiebesöket ett stort inflytande på tysk typografi och banade vägen för moderna typsnitt. Och jag finner det fascinerande att ett typsnitt skapat för ett obskyrt förlag kunde ha sådan genomslagskraft.