Magdalena Andersson har fått en Magda-keps. Ebba Busch har förvandlats till elsladds-Medusa. Ulf Kristersson hamnar mitt i ”skitgörat”, medan Simona Mohamsson kastar liberalismen överbord. Det är med andra ord inte partiernas kommunikationsavdelningar som hållit i pennan när Leve Satiren! nu tar plats på kulturtavlor runt om i Stockholm.

Från den 26 augusti fram till valdagen den 13 september ska bilderna samsas om stadsrummet med den politiska kommunikation de kommenterar. Medan partiernas egna affischer gör sitt bästa för att presentera ledarna som pålitliga, handlingskraftiga och lagom folkliga, får satirtecknarna göra ungefär tvärtom. Här finns inga krav på rätt blick eller ett budskap som klarat tre fokusgrupper. Ett ögonbryn kan flyttas, en metafor tas bokstavligt och ett politiskt utspel dras några steg längre än avsändaren sannolikt hade tänkt sig.

– Satiren är en form av vardagskonst som förut främst spreds via dagstidningarna. Vi ville hålla fast vid det breda mötet med publiken och då passade elskåpen alldeles utmärkt, säger Josefine Engström, ordförande för Svenska Tecknare.

Tidpunkten är förstås lika genomtänkt som placeringen. När partiernas egen bildproduktion går på högvarv får satirteckningarna fungera som en sorts inofficiell kommentatorsspår direkt i stadsbilden.

– Nu så här innan valtider omges man av partiernas valaffischer. Förhoppningen är att satirteckningarna ska fungera som kommentarer till dessa och skapa spännande kontraster.

Det är också en miljö som passar satiren väldigt bra. Valaffischen bygger på kontroll och förenkling: ett ansikte, några ord och helst inget som stör budskapet på vägen. Satirteckningen arbetar med samma råmaterial men har friheten att sabotera ordningen. I bästa fall räcker några få visuella förskjutningar för att punktera en omsorgsfullt konstruerad politisk persona.

Nooshi, ögonbrynen och Göteborgsteorin
Vem som skulle teckna vem bestämdes genom lottning, och Ella Jax drog Nooshi Dadgostar. Hennes första ingång var varken ideologisk eller särskilt storslagen, utan började i ett ansiktsuttryck hon tyckte sig känna igen.

– Det första temat jag började jobba med var hennes lite tonårsaktiga attityd när hon blir ifrågasatt. Ögonbrynen åker upp och ögonen är liksom halvstängda som om det är ”beneath her” att ens svara.

Problemet var att en träffande grimas inte nödvändigtvis blir en träffande satirteckning. Ella tyckte att idén riskerade att stanna vid personen snarare än politiken och började därför leta efter något som gav bilden mer att arbeta med.

– Det visade dock sig vara lite för diffust och kanske mer personangrepp än satir, så jag fick ge mig in i diverse skandaler och leta efter ett bättre ämne.

Det säger något om den ganska finstämda gräns som finns även i en uttrycksform byggd på överdrift. Karikatyren får gärna vara brutal, men om den bara konstaterar att någon ser dum, dryg eller konstig ut har den inte nödvändigtvis sagt särskilt mycket. För Ella handlar igenkänningen dessutom mindre om porträttlikhet än om sammanhanget runt personen.

– Jag vet inte om jag lyckats, då jag gett mig på en min jag aldrig sett Nooshi göra. Jag förlitar mig mycket på att kontexten hjälper till med igenkänningen och fuskade lite genom att ge henne en partiknapp som ledtråd.

När frågan kommer in på om en stark offentlig persona gör arbetet svårare resonerar hon snarare tvärtom. Sedan följer en form av personanalys som sannolikt inte kommer att ersätta de politiska opinionsinstituten inom den närmaste framtiden.

– Nä, det är lättare skulle jag tro. Sen väljer jag att göra en kvalificerad gissning kring hennes personlighet, nämligen att hon är lite ordvitsig eftersom hon delvis är uppvuxen i Göteborg.

När satiren blev av med sitt skrivbord
Att Leve Satiren! hamnar på gatan är samtidigt inte bara ett utställningsgrepp. Under stora delar av 1900-talet var satirtecknaren en etablerad del av dagspressens politiska bevakning, och politiker som Olof Palme, Thorbjörn Fälldin och Carl Bildt fick finna sig i att kommenteras med bild lika självklart som de analyserades på ledarsidorna. Den infrastrukturen har i stort sett försvunnit.

– Förr hade varje dagstidning en anställd satirtecknare, vars jobb var att kritiskt kommentera omvärlden, politiken och makten. I dag finns inga fastanställda satirtecknare kvar och det blir allt ovanligare att tidningar använder satir som ett kommenterande verktyg, säger Josefine.

I stället har en stor del av satiren flyttat till tecknarnas egna digitala kanaler. Det ger en direkt väg till publiken, men innebär också att sådant som tidigare kunde hanteras inom en redaktion hamnar hos den enskilda tecknaren. Josefine pekar framför allt på utsattheten för hat och hot, men också på risken att satiren blir mindre offentlig just när de traditionella publiceringsytorna försvinner.

– Utan fast anställning lämnas man ensam att handskas med hat och hot. I många fall leder det till självcensur eller att man publicerar sina alster i begränsade forum, vilket går stick i stäv med teckningens kommunikativa publika kärna.

Det finns en viss ironi i att en uttrycksform som har makten som sitt främsta arbetsmaterial i dag själv är så beroende av några av världens mäktigaste plattformar för att nå en publik. Josefine beskriver satirteckningen som en demokratisk funktion och menar att dess framtid därför inte bara är en fråga för tecknarna själva.

– Satirteckning har en viktig demokratisk funktion. För att värna den behövs inte bara ekonomisk stimulans så som utökat mediestöd, utan också politisk vilja. Ett hårdnande debattklimat, techjättarna och deras algoritmer som får fria spelrum, och kanske även den nya lagen om förolämpning mot tjänsteman, tyder tyvärr på en sämre framtid för satiren.

Ett elskåp har ingen algoritm
På gatan slipper satiren åtminstone en av sina nya grindvakter. Ett elskåp bryr sig inte om algoritmer, räckvidd eller om förbipasserande följer rätt konto. För Ella ligger en annan frihet i själva tecknandet: möjligheten att vrida på verkligheten, göra metaforer bokstavliga och skruva upp ett tonläge tills poängen blir omöjlig att missa.

– Den kan fånga diffusa saker som känslan i någonting eller vara nästan barnsligt tydlig. Man kan bokstavligen lägga ord i munnen på någon, påstå sig veta vad nån tänker eller bara skruva upp volymen på ett tonläge, säger Ella.

För henne ligger styrkan just i den hårda komprimeringen. När ett politiskt skeende ska pressas ner till en enda bild finns inte särskilt mycket plats för reservationer, fotnoter eller ”å andra sidan”.

– Jag tror humor, överdrifter och att man tvingas koka ner nåt till pudelns kärna ofta för en nära sanningen eller åtminstone gör en fråga mer lättillgänglig.

I Leve Satiren! står Robert Nyberg för tolkningen av Elisabeth Thand Ringqvist, Magnus Bard för Simona Mohamsson, Karin Z. Sunvisson för Amanda Lind och Daniel Helldén, Max Gustafson för Jimmie Åkesson, Saad Hajo för Ebba Busch, Amalia Alvarez för Ulf Kristersson, Steve Nyberg för Magdalena Andersson och Ella Jax för Nooshi Dadgostar.

Fram till valdagen får deras bilder samsas med partiernas egna ute på Stockholms gator. På samma ytor möts därmed två ganska olika discipliner inom politisk bildproduktion: den ena ägnar stor kraft åt att kontrollera hur makten ser ut, den andra åt att ta den kontrollen ifrån den.