Inför sitt Sverigebesök hade den brittiske designjournalisten och kritikern Rick Poynor bett att få träffa avantgardet, risktagarna och mikroförläggarna inom grafisk design och illustration. Det han fick se var inte alls vad han hade väntat sig. Sara Teleman har samtalat med honom om svensk design, fällan med konceptbaserad form och tidningen Bang.

Text: Sara Teleman

Rick Poynor var i Sverige tidigare i höstas, inbjuden av Iaspis för att träffa svenska grafiska formgivare och illustratörer. Efter att ha läst hans artiklar i Eye, Print och Design Observer i många år var jag lite nervös när vi skulle träffas. Men denne gråsprängde britt med tjugofem år av designjournalistik under bältet visade sig vara en tillgänglig och ödmjuk person, inte alls lika övertygad om sin egen betydelse som jag. Hans mest framträdande drag är nyfikenhet, men med ålderns rätt fördjupar han sig hellre i gamla hjältar, till exempel 1960-talspoeten Dom Sylvester Houédard, än i nya trender.

Vad har du fått för intryck av den svenska scenen?
– Alla möten var givande och intressanta, men vissa gick djupare och blev riktiga samtal. Jag hade till exempel fantastiska möten med illustratören Tyra von Zweigbergk och den grafiska formgivaren Martin Falck. Bland annat pratade vi om hans jobb för popgruppen The Knife. När han gick på Rietveld Academie i Nederländerna opponerade sig lärarna mot hans anti-estetiska stil – upphackad, stökig och med en märklig, blandad typografi — ett slags punkestetik. De associerade till David Carson, men det finns så mycket mer att referera till! Om vi snackar anti-tradition har vi till exempel 1960-talets undergroundtidningar. Där kan man också hitta våldsamma färgkrockar och liksom Martin drog de ofta i budskapet till oläslighetens gräns. Det har gjorts förut!

Under samtalets gång återkommer Poynor flera gånger till ett slags historielöshet inom formgivarkåren. De låga kunskaperna om grafisk form så som den såg ut före internet. En annan sak som förvånar honom är att nästan ingen ifrågasätter det oreflekterade delandet av information de flesta av oss går med på när vi kopplar upp oss. Men, säger han, ett uppvaknande är på gång.

Svensk form har många likheter med nederländsk och brittisk. Har du sett något som känns unikt för Sverige?
– Jag insisterar på att vi måste vi prata om form när vi pratar om grafisk design. Det finns massor av formgivare som argumenterar för att det är konceptet som är det viktiga, men själva formen är inte bara en ihålig stil utan även tanke, form är tanken förkroppsligad. Om du vill producera komplexa grafiska tankar måste du använda komplex grafisk form. Det är som att formgivarna föll ner i en fälla när de började göra konceptuell form. De trodde att för att bli tagna på allvar måste de göra som vissa bildkonstnärer och lägga betoningen på konceptet. Men på nära håll ser man att det är i princip tomt, kvar finns bara typsnitt på papper! Konceptuell form har lett till en hel del återvändsgränder och just därför är det så intressant att komma hit och ta del av till exempel Martin Falcks arbeten. Han har reagerat mot det där. Plötsligt finns det form i överflöd, nästan för mycket form!

Vad stod ut mest av det du såg?
– Tidningen Bang. Bastion, Alexandra Falagara och Brita Lindvall, har gjort något som inte liknar något jag har sett i till exempel Storbritannien. Bang är fri, visuellt modig, obekväm och annorlunda på ett sätt som jag tror att brittiska designers skulle ha svårt att åstadkomma. Anledningen till varför Bang funkar så bra är att det finns en underliggande struktur som är ganska konventionell — en början, en mitten och ett slut. Det galna, de experimentella illustrationerna, de ovanliga typsnitten, alla lager och kollisioner existerar inom en struktur som håller ihop alltsammans och ger kontroll. Typografin är extremt läsbar. Bang är ett väldigt samtida arbete där tidigare experimentella processer har kommit tillbaka för att definiera ett feministiskt tankesätt.

Jag såg tidningen Ful också och hade ett mycket spännande samtal med formgivaren Hanne Lindberg om hur man kan utmana normerna inom grafisk design.

Poynor stannar upp och tittar på mig:

– Det här har pågått i några år, eller hur? Jag önskar att jag hade fått ta del av det tidigare.

Vad förväntade du dig att få se när du kom hit?
– Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Jag trodde att svensk typografi skulle vara behärskad.