Tobias Frére-Jones öppnar sitt föredrag på Typo Berlin med en fråga: Finns det inte tillräckligt med typsnitt?

Och han fortsätter genom att själv besvara den:

– Typsnitt är lösningar på problem. Och vi behöver nya typsnitt för att vi fortsätter att ha problem. Om vi inte hade några skulle jag bli av med jobbet.

Ett problem som fortfarande finns kvar, konstaterar han, är hur många typsnitt ser ut på webben. Ofta förloras läsbarheten när formerna ska översättas till pixlar och bokstavsformerna blir otydliga. Vår förmåga att känna igen ord hjälper oss att ändå se vad som står, men det betyder inte att det inte kan förbättras.

– De bokstäver som jag lägger så mycket tid, energi och kärlek på att ta fram blir till något som liknar fruktsallad. Eller mosaik. Men det går bortom att vara någonting som bara är otrevligt, utan det handlar faktiskt om tillgänglighet

I arbetet med Mallory tänkte han därför om och gick tillbaka till det traditionella hantverket. När blytyper var den regerande tekniken, och såldes separat, anpassades bokstäverna för optimal läsbarhet i mindre grader. Öglor öppnades och avstånden mellan tecknen förlängdes, till exempel. Så varför inte göra likadant med ett digitalt typsnitt?

– Gömt i det här finns en möjlighet som jag inte tror används så mycket. Våra ögon behöver olika saker vid olika storlekar, och traditionellt var det standard att förändra bokstäverna beroende på graden, berättar han.

– Jag testade det med Mallory, som dels finns i en standardversion. Och dels i en microplus-version, för webben och små storlekar i print, där alla förhållanden och detaljer ändrats på liknande sätt. Nyckeln är att få det att känns som samma typsnitt. Att inte ändra mycket, utan att göra små förändringar som får stor effekt.

Läs mer om Mallory här.